Rädslan. Ensamheten. Ångesten. Blodet som sipprade ut ur hudens porer... Det är Långfredag. Min barndoms dystraste dag. Inte i första hand för att nästan alla aktiviteter utöver de absolut nödvändigaste var förbjudna. Typ brodera och sticka. Men det var inte långtråkigheten som var värst. Det var berättelsen om lidandet som var plågsam. Kampen i Getsemane var nog värst. Tänk att vara så rädd att man svettas blod. Idag vet jag att blodet som svettades var en metafor för ångest men jag var nio år och kunde inte tolka metaforer. Det kan inte barn. Men rädd hade jag varit bara något år tidigare när vi var instänga på Kavumu i Kongo alldeles i början av kriget. Så rädsla var jag väl bekant med. Men inte hade jag varit så rädd att jag svettades blod. Jag såg framför mig hur blodet sipprade ut från porerna på Jesus när han ensam utkämpade sin kamp i Getsemane medan lärjungarna bara sov. Och på det kyssen - en av kärlekens allra yttersta symboler - som i ondskans hängd