Lite smått och gott om livet

Klimathotet är inte apokalyptiskt. Det är på riktigt om vi ska tro 97% av klimatforskarna. Det vore ju skönare att tro på de resterande tre procenten.  "Now it's not time for speaking politely. Now it´s time to speak clearly. (…) I don´t want to give you hope. I want to panic you." Ni känner säkert igen Greta Thunbergs tal i Davos. Jag har tittat på klippet over and over again och hjärtat svämmar över av ömhet och stolthet. Greta har hittat ett sätt att hantera sin klimatångest  genom att förändra sitt liv. Genom att handla. Som en löpeld har hennes skolstrejksaktion spritt sig över hela världen och jag tänker att eftersom vi vuxna inte kan ta ansvar för våra barns överlevnad får det bli barnen som räddar världen. Men jag prövar ändå tanken: kunde hon så kan jag. Alltså förändra mitt liv. Man får ofta höra att det är omöjligt att lära gamla hundar att sitta. Ja, just det GAMLA hundar. Men vad var det nu Dagny sa? Jo att man inte ska gamla sig. Så visst måste det var

Om vikten av att vara somebody… På  skolgården i Jönköping var jag en  utanförskapets byfåne. Marlon Brando, Sophia Loren, Birgitte Bardot, Elvis Presley, Gina Lollobrigida. Byfånen stod där och försökte förstå. Försökte bli en del av gemenskapen. Kikade över axeln på någon av klasskamraterna  för att om möjligt skapa  ett sammanhang genom att pussla samman de konstiga namnen och de exalterade utropen med de små, små fotografierna som hela tiden byter händer i gemenskapsringen.  Så småningom förstod jag att det handlade om den senast sedda filmen. Kanske det var den som visades på TV kvällen före och som ALLA hade sett. ALLA utom jag. För i den värld som jag tillhörde var film förbjudet. Fyra år kommer det att ta innan jag livrädd, för att bli sedd av någon nitisk Filadelfiamedlem,  smyger mig in  på en biograf. Jag minns inte vad filmen hette, än mindre vad den handlade om för det var själva biobesöket som var viktigt. Som en milstolpe. Ungefär som att våga hoppa från trampo