Jag använde datorn som en skalpell och skar ner i min själ Liksom näckrosen längtade jag efter att få blomma och sprida skönhet och glädje och jag tänkte att där nere i mitt mörker skulle jag finna orsaken till det som ibland la sig som ett raster över mitt liv och hindrade mig från att leva fullt ut. Jag har en gång plockat en näckros. Det gick inte så bra. Den dog. Det gjorde hon för att hon behövde sin dy, sitt mörker för att med sin skönhet kunna sprida glädje. Så är det med oss människor också, tänker jag. Själen dör om den inte hämtar näring därnere. Det jag fann nere i min näckrosdamms mörker var inte bara sorg, bekräftelsehunger och rädslor utan även kärlek. Kärlek till min mor, en kärlek som skulle visa sig vara problematisk. Naturalisterna hade en idé om att författarens penna skulle vara en skalpell som skar in i själen. Nu vill jag inte jämföra mig med vare sig Gustav Flaubert eller Émile Zola men tar mig ändå friheten att jämföra mitt eget skrivande med naturalist