Olof Palmes död - ett måste för de karismatiskt högerkristna. Så här skrev jag om Palmemordet i min roman De tusen milens längtan : ”Vet du”, säger jag, som om det bara var en bisats, till Mahjongkvinnan, ”det var han som mördade Olof Palme.” Mahjongkvinnan sätter på sig sin skeptiska psykologmin genom att frågande höja ögonbrynen. ”Vem pratar du om nu?” Jag svarar: ”Bwana, så klart!” medan jag trotsigt och frimodigt möter Mahjongkvinnans blick som jag naglar fast en lång stund innan mitt allvar löses upp i ett glatt leende. ”Nej, jag bara skojar. Det var såklart inte han. Han var för feg. Men om han inte hade varit så feg så hade det varit han.” Nu ser Mahjongkvinnan förvirrad ut och säkert beror det på att hon de senaste månaderna sett en så positiv utveckling hos mig. Glatt sig åt de livfulla orden som nu kommer i en strid ström och som verkar vara så befriande för mig. Det här lät som rena rama vanföreställningen. Jag märker hennes förvirring och säger lugn