Lite smått och gott om livet

  Idag när mina ögon har blivit mildare och mer förlåtande, därför att det kritiska ögats lins riktat mot mig själv har grumlats, försöker jag betrakta mitt ansikte som ett vackert pergament. När jag läser detta tidsdokument, speciellt det som står mellan raderna, blir jag stolt.   Det finns de som tolkar denna stolthet som självbelåtenhet. Mallighet. Men det är det inte. Livet har bara vaccinerat mig från det kommersiella sätter att värdera slät hud som den enda skönheten, vilken bäst bevaras genom Botox, fillers och dyra anti wrinkel-produkter, ibland även med kirurgiska ingrepp. Glädjestrecken i ansiktet, silverstänken i håret och skrattgroparna på låren! Det kommersiellt fula har ersatts av patinaskönhet! Jag har äntligen landat mjukt! Nej, nu ljuder jag! Det har jag inte – men jag kämpar! Och jag tänker inte ge upp denna kamp. Kampen om hudens värdighet. Den åldrande skönheten. Jag tar några steg bort från spegeln för konst ska man i ärlighetens namn se på håll och då framträder i