Jag kom. Jag blev sedd. Jag segrade över bolsterdunets trötthetstäcke.

 

Idag när mina ögon har blivit mildare och mer förlåtande, därför att det kritiska ögats lins riktat mot mig själv har grumlats, försöker jag betrakta mitt ansikte som ett vackert pergament. När jag läser detta tidsdokument, speciellt det som står mellan raderna, blir jag stolt.  Det finns de som tolkar denna stolthet som självbelåtenhet. Mallighet. Men det är det inte. Livet har bara vaccinerat mig från det kommersiella sätter att värdera slät hud som den enda skönheten, vilken bäst bevaras genom Botox, fillers och dyra anti wrinkel-produkter, ibland även med kirurgiska ingrepp. Glädjestrecken i ansiktet, silverstänken i håret och skrattgroparna på låren! Det kommersiellt fula har ersatts av patinaskönhet! Jag har äntligen landat mjukt!

Nej, nu ljuder jag! Det har jag inte – men jag kämpar! Och jag tänker inte ge upp denna kamp. Kampen om hudens värdighet. Den åldrande skönheten.

Jag tar några steg bort från spegeln för konst ska man i ärlighetens namn se på håll och då framträder inte en tonåring men dock en relativt ung kvinna. För fåfäng har jag nog alltid varit och sedan trettioårsåldern ägnat mig åt regelbunden konditions – och styrketräning. När jag började gå på gym för mer än tre sekler sen var jag oftast ensam kvinna där.  Så är det inte idag för det är inte bara jag som förstått att till en viss del kan man själv sakta ner förfallet.

”Bakifrån ser du ut som en tjugoåring” sa för ett tag sen en kollega som var med i den grupp som på lördagar strålade samman på Badanstalten i Luxembourg. Sen la hon visserligen till att hon inte hade glasögonen på sig men det hon ändå lite dimmigt kunde urskilja gjorde att hon såg mig som ett föredöme.

”Så vill jag också se ut när jag är över sextio.”

”Det lönar sig att träna regelbundet,” förklarade jag uppmuntrande medan vi gjorde oss redo att byta muskelbyggarmaskiner med varandra.

”En del säger att skönhet endast kommer inifrån men det är inte sant. Skönhet är alltid en kombination mellan det yttre och det inre. En kommunikation mellan dem,” tillägger jag.

 

Men man ska icke förhäva sig. Det finns de som snörper på näsan. Nej, komma här och tro att man är någon går inte för sig.  Men idag har jag på min livsvandring kommit så långt att jag väljer bort snörpande näsor och dem som tolkar min egenkärlek som mallighet. Idag är jag en dam – inte en tant, gudbevars – som fortfarande – trots min ålder – eller kanske på grund av min ålder - skrider in på ett dansställe och tänker: ”Här kommer balens drottning!”

 

Det var en av mina allra bästa väninnor och tillika livscoacher, vars näsa aldrig snörpte men som själv hade erfarenhet av snörpnäsor, som lärde mig att tänka så. Jag var nyskild och hade redan fått erfara att det inte var helt lätt att få någon väninna med mig ut och dansa.  Vi kvinnor måste ju oftast fånigt nog ha någon att gå ut med för att våga.  Jag ställde mig därför själv frågan hur svårt det kunde vara att gå ut på egen hand. Ett berg av rädslor tornade upp sig. Vid första försöket bangade jag i hallen. Två timmar hade jag lagt ner på att byta kläder, sminka mig, syna mig själv i spegeln från alla håll och kanter, nära och långtifrån, packat ner dansskorna, satt på mig kängorna och ytterkläderna, kollat efter tunnelbaneremsan, öppnat ytterdörren, tagit ett steg över tröskeln.

 

Där tog det stopp. Det var som att jag sveptes in i ett varmt bolsterdun av trötthet. När jag sen stod framför badrumsspegeln och smorde in ansiktet i ett för ändamålet helgat avsminkningsmedel tänkte jag INTE att jag var feg utan typ: ”Va ska jag ut och göra. Det är ju ändå bara så ytligt där ute på dansställena. Jag går och lägger mig istället och vaknar tidigt och får en lång och härlig söndag imorgon”, vilket inte var något jag behövde.  Nej, det jag hade behövt var att bli sedd och bekräftad. Och dansa. Känna musiken strömma igenom mig. Säga till min far, som jag visste vände sig i sin grav, att han lugnt kan ligga still för nu väljer jag själv vad jag vill göra. Och nej, jag syndade inte på nåden för någon nåd hade jag efter lång andlig kamp kommit fram till inte fanns. Det var bara jag som kunde vara nådefull mot mig själv.

 

Nästa gång gick det bättre. Då hann jag till tunnelbaneperrongen innan jag övermannades av duntäcket, vände och gick hem.

 

Det var min på hjärtedjupet väninna – henne som jag kunde berätta ALLT för – till och med om duntäcken som plötsligt bäddar in mig i trötthet - som gav mig tipset om Balens drottning. ”När du skrider in på ett dansställe ska du tänka: ’Här kommer balens drottning!’.” Det var som att orden påverkade varenda muskel i kroppen redan framför spegeln vid mina förberedelser inför den väntande dansen på Alladin, då filmen med kvinnan som skred in med en aldrig förr skådad grace på dansstället, spelades upp inuti mig. Duntäcket försvann och efter cirka tre timmars dans staplade jag hem med danströtta fötter och en bekräftad kvinnlighet.

Jag kom.

Jag blev sedd.

Jag hade segrat över bolsterdunets  apatiska täcke..

Kram Kinna