Bwana och Linnea möts i himlen

Hur det (kanske) gick till när Bwana och Linnéa träffades i himlen. 

 Mina föräldrar, som jag i texten nedan kallar Bwana och Linnéa, är begravda bredvid varandra  på kyrkogården i Bankeryd men enligt deras egen tro finns de i himlen. Den tänkte de var annorlunda än den himmel jag i min fantasi kan sträcka mig till att tro på. Gator av guld, pärleport och basuners ljud - nej inget för mig. Så om mina föräldrar finns i en annan värld tänker jag mig att den mer liknar min fantasiprodukt. Där möts Bwana och Linnéa efter att ha varit från varandra tio år.

”Välkommen min kära. Jag har väntat länge. Väntat och längtat. Inte kunde jag ana att det skulle ta så lång tid för dig att komma. Nästan tio år.”

Förvånat ser Linnéa sig omkring. Är det så här det ser ut i himlen? Så vackert det är. Mjukt landskap inbäddat i grönska. Så långt från Uppenbarelsebokens beskrivning av Staden med gator av guld, omgiven av en stadsmur byggd av safirer, smaragder, sardonyxer, krysoliter, topaser, krysopraser och vad de nu hette alla de där ädelstenarna.  Beskrivningen, måste Linnéa erkänna, hade inte tilltalat henne nämnvärt. Hon slog en gång upp namnen på ädelstenarna i Nordisk Familjebok för att försöka göra sig en bild av muren som omgav staden men, nej den var inget för henne. Hade hon vetat att det var en falsk beskrivning hade hon kanske haft lite mer bråttom att flytta hit. Märkligt, hade hon ibland tänkt, kontrasten mellan det stränga smyckesförbudet i Filadelfia och denna av överflöd ädelstensprydda dröm om en tillvaro bortom jordelivet. Unga flickor hade i församlingarna hotats med uteslutning om de inte lät de nytagna hålen i öronen växa igen eller bar en ring på sitt finger. Nej, denna värld hon nu kommit till är bättre: fågelkvitter, blommande körsbärsträd och vindarnas spel i trädkronorna. Långt borta i fjärran hör hon en tupp gala och där mitt i allt detta sköna, gröna och mjuka halvligger han – hennes Bwana iklädd  löst sittande khakikläder – och ser hur avslappnad och trygg ut som helst.

” Var du tvungen att ta så lång tid på dig innan du kom? Jag menar resan hit går ju inte att jämföra med

våra resor ut på missionsfältet. Du behövde ju inte packa en enda koffert. Allt vi behöver finns här.  Se dig omkring! Jag måste erkänna att jag inte saknar gatorna av guld och allt annat hårt och gnistrande som jag i mina predikningar  försökte få andra att tråna efter. Inte ens en blåsorkester finns det. Det enda instrument jag hitintills har hört är fiol. Jag ska ta dig med ner till ån. Där sitter han och spelar – Näcken. Han är inte som den du i smyg broderade till min femtioårsdag. Här är han naken. Tänk att vi var så rädda för det avklädda att du till och med klädde på din yngling vid vattendraget som satt på en sten och spelade fiol. En gång fick jag låna fiolen av den riktiga Näcken här. Den var fantastisk. Som en Stradivarius men när jag skulle spela Han har öppnat Pärleporten så att jag kan komma in kom inga toner. Märkligt tyckte jag först men förstod sen. Här finns ju bara mjuka gröna kullar och fågelkvitter. Jag tror att det mjuka runt omkring kryper in i oss och tar bort resterna av det hårda från jordelivet. Det är så skönt att slippa vara hård. Men minnena av det onda vi gjorde i vår hårdhet i jordelivet måste finnas kvar. Så tror jag det är.

Hör du förresten tuppen som gal? Det är Amadeus som hälsar dig välkommen. Du kommer väl ihåg leghornstuppen på Kavumu som du köpte till avel? Han som flög på kvinnfolket som bar röda skynken. Han hackade dom så de blödde och du fick plåstra om dom. Han har slutat med sina förtryckarfasoner nu och verkar lycklig och harmonisk. Jag tror det beror på att han inte behöver vara The one and Only i sin himmelska hönsgård. Behöver inte längre hävda sig för här är alla värdefulla och jämlika.

Det behöver förresten inte jag heller. Hävda mej alltså. Det är så mycket hårdhet jag ångrar från mitt jordeliv. Mot dej. Mot barnen. Även mot afrikanerna. Att ni stod ut med mej. Tack att du gjorde det. Jag hade fått för mig att bara för att jag var man hade jag en massa rättigheter. Men du var kvar vid min sida. Barnen hade väl inget val. Jag tänker ofta på Stina. Hon var så glad och sprallig och ville berätta för mig om alla sina upptåg. Tänk alla gånger jag tog ifrån henne glädjen genom att kalla det hon gjorde synd. Som när hon klädde ut sig till Lucia och gick omkring med några kompisar och lussade i granngårdarna när vi bodde i Järstorp. Full av berättarglädje visade hon mig allt godis och alla pengar hon fått ihop när jag var hemma på besök. I stället för att glädjas med henne uttryckte jag mitt missnöje genom att förklara att vi inte ägnade oss åt helgondyrkan. Det var bara de otrogna som tillhörde statskyrkan och katolikerna som gjorde det. Såklart att hon sen slutade berätta för mig om vad hon hittade på.  När hon sen som vuxen av förklarliga skäl tog avstånd från tron kunde hon inte längre vara min dotter för att jag sanningsenligt skulle kunna svara på brödernas och systrarnas fråga om alla barn var besvarade. Inte kunde jag då säga att bara tre av våra fyra barn var det. Den skammen hade jag inte stått ut med så jag slutade att ha kontakt med henne.   Hur kunde jag vara så hård?

Jag tror jag blev det redan i Bottnaryd. Kanske redan i Horstorp. Far låg då mest till sängs och var deprimerad. Kylan mellan mina föräldrar som uppstod därför att mor inte orkade. Sex barn och en deprimerad man blev för mycket för henne. Kraven på att jag eller någon annan av mina bröder skulle ta över gården blev övermäktiga. Men jag ville något mer. Något annat. Något större. Eller kanske snarare något mer äventyrligt än att stanna hemma på gården men innerst inne visste jag att jag var den som var mest lämpad för lantbruk av oss fem bröder. Det tyngde mej. Kampen mellan familjelojaliteten och lycksökaren blev outhärdlig. Ja, det var då jag drog till med att jag fått Guds kallelse att missionera.  Jag har ju egentligen alltid tyckt om jordbruk, att jobba med kroppen men jag ville känna mej utvald för något större. Så när väckelsen kom sveptes jag med. Blev mer fanatisk än mina bröder. Kanske inte Bror. Vi var nog lika där, han och jag. Så när han berättade att Gud kallat honom till Kina ville jag inte vara sämre. Jag valde Kongo. Mor blev så stolt men far blev besviken. Hela hans arv skulle nu försvinna. Han var tvungen att sälja den fina gården han hade ärvt och köpa en mindre. Men inte ens den kunde han sköta.

Varför dröjde du så länge? Jag längtade så och ville visa dej hur fint man kan ha det här. Tänkte att den här himmeln skulle passa dej bättre än staden ovan molnen vi blev lärda att längta till.  Du verkade ha det så trevligt när jag lämnat dej så jag tänkte att du helt hade glömt mej.”

Linnéa kan skönja ett litet stänk av bitterhet. Eller inbillade hon sig det? Inte kan han vara sur över att hon klarade livet rätt bra utan honom. Till och med såg till att ha det ganska trevligt. Sålde huset för att slippa allt besvär med trädgården och i stället ägna sig åt det som hon hela sitt liv längtat efter; att läsa och studera. Placerade sig i den oxblodsfärgade läsfåtöljen och omgav sig med högar av skönlitterära böcker, uppslagsverk, kurslitteratur i hebreiska och Jönköpingspostens korsord. Och Bibeln förstås. Den var hon tvungen att jämföra med det hon lyckades översätta från grundtexten i Genesis. Såg ett och annat som inte stämde. Grunnade på det. Ville få det förklarat men sakande någon att diskutera skillnaderna med. Barnen var inte intresserade. De hade fullt upp med sitt. De trodde kanske att hon hade blivit tokig som började med hebreiska på gamla dar. Men så var det inte. När han försvann fick hon så mycket tid över. Varje månad kom pensionen och den var högre än det underhåll de fått från församlingarna trots att hon allmänt kallades fattigpensionär. Inte behövde hon laga mat och baka längre. Inte heller odla i trädgården eller på hösten sylta och safta och frysa in allt som skogen och trädgården gav. På Konsum – ja hon handlade där sen hon kommit över sin kommunistskräck – köpte hon plastförpackad risgrynsgröt, ärtsoppa och bruna bönor som hon bara värmde i mikron.  Hur enkelt som helst. Smakade dessutom alldeles utmärkt. Näringsläran hade hon så pass koll på att hon förstod att hon fick i sig det hon behövde.   

I Filadelfia dit hon plikttroget gick på de dagledigas samlingar på onsdagar och på förmiddagsgudstjänsten på söndagar, var det verkligen skralt med intellektuella diskussioner så den bästa stimulansen fick hon på egen hand nersjunken i den oxblodsfärgade. Det fanns förresten inte så många kvar av hennes forna vänner. Många var döda. En del hade gått in i ålderdomens dimma, levde i sin lilla värld och svarade uppåt väggarna på frågor hon ställde. Det var den farhågan hon mest skrämdes av att själv drabbas av nu när hon började närma sig de nittio. Läsa och studera trodde hon skulle vara ett bra sätt att förebygga det. Kroppens förfall bekom henne inte och någon ny man med prostatabesvär ville hon inte ha. Hon hade aldrig brytt sig om hur hon såg ut så det var nog ingen som ville uppvakta henne heller. Hade aldrig varit hos hårfrisörskan dit hon förstod att de andra systrarna i församlingen gick regelbundet. Färgade och permanentade. Det hade inte Bwana accepterat att hon gjorde. Inte det i underkant tilltagna underhållet heller. Nån flärd ingick helt enkelt inte i budgeten. Och vad skulle församlingen säga om hon började spöka ut sig.  Nej, hon fick nöja sig med sitt långa tunna hår som hon satte upp med en klämma. Filadelfiatanterna såg förresten likadan ut allihop med sitt kortklippta permanentade hår färgat i en blåaktig ton. Men hon följde Herrens ord och lät sitt hår vara oklippt. Inte ens döttrarna som erbjöd sig att stå för kostnaderna lyckades övertala henne att gå till hårfrisörskan. Hon var inte intresserad av att spöka ut sig. Nej, att studera. Att lära sig nytt. Det var meningen med livet. Språk var det som fascinerade henne mest.  Under deras gemensamma sista år - det vill säga åren efter det att de avslutat sina år på missionsfältet och innan han blev sjuk hade de under vinterhalvåret bott i Israel. Resorna hade de finansierat genom att hyra ut de två lägenheterna i huset på Kortebovägen. Och så förstås honungen som han slungade och sålde varje år. Hon fick bara se till så han inte slickade i sig för mycket av den när kuporna tömdes. Han hade ju dragit på sig en åldersdiabetes. Det hade hon räknat ut i förväg att han skulle göra. Köpa belgisk choklad i parti och minut som han gjort alla år i Kongo och Burundi straffade sig. Hon blev tvungen att gömma kakorna och bullarna hon bakade. Det var som att han trodde att det var för hennes skull han inte skulle äta sötsaker. Det var skönt att slippa denna polisiära uppgift när han gick bort. Ändå hade hon saknat honom. Det blev ensamt men ensligheten försvann efter bara några minuter i läshörnans oxblod där hon absorberades av sin kunskapstörst.

De hade köpt varsin läsfåtölj med fotpall när de för gott återvänt från missionsfältet av pengar de hade lyckats spara undan. Det fanns en del på bankkontot – de hade ju levt så sparsamt - men nu när han var borta delade hon ut det som fanns kvar till barnen. Som kompensation för … Nej, det ville hon helst inte tänka på. Hur barnen lämnades bort när de inte kunde följa med ut på missionsfältet längre.  Hur viktigt det var att hitta en familj som inte ville ha någon ersättning för att ta hand om deras tonårsdöttrar. Hur misskötta det efter några månader visade sig, att de blev. Ännu kunde hon känna de tusen milens oro och vånda när hon nåddes av beskeden att barnen stod hemlösa efter att de tvingats flytta från familjerna de inhysts i. Hon hade varit en gökmamma och det var hon tvungen att leva med. Ständigt oroades hon över och grunnade på om de tagit skada av det. Med Stina var det värst. Det var väl en reaktion på det som ledde till att hon bröt med församlingen. Världens lockelser hade hon inte kunnat stå emot. Hon borde ha stannat hemma och vaktat henne från djävulens attacker. Nu var risken överhängande att hon höll på att gå evigt förlorad. Luktade det inte ibland rök om henne? Skilde sig gjorde hon också.  Linnéa tog sig åt hjärtat när hon tänkte på detta. Kärlkrampen gjorde sig påmind. Hon försäkrade sig om att handväskan där pillren låg fanns i närheten.

”Jag hade svårt att lämna barnen. Det är därför jag dröjt. Jag var tvungen att försäkra mig om att de inte var arga på mig – på oss – för att vi lämnat dem.”

”Kunde dom det? Ge dej den försäkringen.”

”När jag frågade Stina bytte hon varje gång samtalsämne och började babbla om hönsen och flykten genom Kongo och en massa andra minnen vi delade. Så jag är inte så säker. Vi gjorde kanske fel som lämnade dem. Jag borde ha stannat hemma och låtit dig fara ensam. Men gjort är gjort. Men var finns Gud? När får jag träffa honom?”

”Ta det lugnt! Du har ju precis landat här. Du kommer att bli förvånad. Gud är inte som vi föreställde oss."