Sann kärlek segrar alltid

 Sann och äkta kärlek segrar alltid över ondskan

Vi hade haft en fin påsk tillsammans med barn och barnbarn på min särbos lantställe på Singö. På annandagskvällen när vi hade skilts åt ringde han. Det var inget konstigt med det. Vi brukar ringa och säga god natt och sov gott och puss och kram och att vi redan längtar efter varandra. Och så förstås de där tre magiska orden som jag för ett år sen trodde att jag aldrig skulle  kunna säga till någon igen. Men nu när han ringde var hans röst annorlunda och frågorna han ställde var långt ifrån de frågor han brukar ställa. De handlade om vilka planer jag hade de närmaste dagarna men de ställdes inte på det vanligtvis intresserade och omsorgsfulla sättet. Hans tonfall gjorde att frågorna kändes kontrollerande. Jag sa som det var att jag tänkte renovera balkongmöblerna från 60-talet, köpa blommor och göra fint på balkongen så jag vilken dag som helst skulle kunna bjuda honom på Crement där. För nu hade ju våren annonserat sin ankomst.  Men det var inte frågorna han ställde som oroade mig utan hårdheten i rösten jag reagerade på. Något hade hänt. Jag upplevde det som att det plötsligt var ljusår mellan oss.  Jag frågade om det hade hänt något vilket han bekräftade men sa att han inte ville prata om det.  En stund efter avslutat samtal skickar jag ett mess där jag skriver att jag tyckte mig höra att han var ledsen och om han ville berätta orsaken till denna nedstämdhet så kunde han ringa. Ganska snabbt fick jag svar på min hälsning. I det skrev han att en för honom okänd man med dolt nummer ringt och berättat att det fanns en annan man som jag träffade regelbundet och som av allt att döma jag hade mer än ett vänskapligt förhållande med. En iskyla gick genom mig. Det var någon för oss okänd person som ville förstöra vår kärlek. Driven av en paranoid känsla väcktes detektiven till liv inuti mig. VEM ville oss illa? VEM hade något att vinna på att vår kärlek tog slut. Men iskylan handlade också om hur jag skulle kunna övertyga honom om att han var det finaste som hänt mig på mycket, mycket länge. Att jag under det dryga år vi träffats varit lycklig. Att det bara var honom jag såg. Honom jag tänkte på. Honom jag längtade efter. Att det absolut inte fanns plats för någon annan man i mitt liv.

 

Jag hann att fylla sjuttio och jag hade förlikat mig med tanken att livet var good enaugh utan kärlek.

Men livet var mer generöst mot mig än jag själv var så för drygt ett år sen träffades vi på ett musikevenemang. Ofta pratar vi om hur märkligt vi tycker att det är att just VI träffades. Vi som på ett ytligt plan verkar komma från olika planeter och som utifrån en lika ytlig betraktelse inte borde ha något gemensamt. Men vi lyckades se bortom dessa olikheter för vi tog bägge två fasta på en besynnerlig magisk känsla. Trots att mina känslor tidigare i livet fört mig på villovägar vågade jag denna gång koppla bort huvudet och tro på det mitt hjärta viskade i mitt öra: Go for it! Under femton månader, med undantag av några månader i somras då tvivel och rädslor tog överhand, har vi varje gång vi träffats upplevt detta magiska.

 

Nu var det någon som ville förstöra detta. En man? Inte nödvändigtvis – det finns busringsningsappar som inte bara kan förändra rösten till oigenkännlighet utan till och med kan byta kön på den. Vad personen som ringde kanske inte känner till är att det hen gjorde går under brottsrubriceringen Ärekränkning. På Åklagarmyndighetens hemsida läser jag att Ärekränkning är en handling som ”utan någon särskild grund (…) lämnar nedsättande uppgifter om en person”. Inte heller tror jag att hen känner till att man mot en i sammanhanget rätt blygsam kostnad kan få reda vem som döljer sig bakom ett dolt nummer.  

 

När vi tre dagar efter det inträffade spelar paddel diskuterar vi om vi ska ta reda på vem den skyldiga är. Jag får då ännu en gång bekräftat att samtalet inte har förändrat någonting. Även Intensiteten i vår älskog efter middagen bekräftar detta. Magin finns kvar.  Den skyddande mur vi byggt upp omkring vår kärlek inte bara höll för attacken. Den stärktes även och jag är inte längre så säker på att jag vill veta vem som försökte rasera den. Det jag däremot blev ännu mer säker på är att kärlek hela tiden måste vårdas. För i en ond värld provocerar äkta kärlek. Den person som blev så provocerad av vår att hen försökte förinta den är inte frisk. Det är däremot vår kärlek. Den är dessutom så stark att den står pall för det sjuka.

 

Var rädda om kärleken. 

Kram

Kinna