Om hur jag INTE förlorade min oskuld

 Nej, jag förlorade aldrig min oskuld ...

Jag var femton när Bwana och Linnéa åkte i väg för en ny missionsperiod på fyra år. Efter att det första halvåret bott hos en familj där mannen led av psykiska besvär, flyttar jag omkring till olika kollektiv där det råkar finnas en säng ledig. Under en period delar jag och en av mina systrar en egen lägenhet men då min syster hade tagit på sig ett världsförbättraransvar dröjer det inte länge innan Inga flyttar in. Hon har som vana, trots sin unga ålder, att lindra sin livsångest med hjälp av alkohol. Min syster föreslog henne att testa Jesus som ångestdämpare, vilket hon var villig att göra. Några veckor senare låter hon döpa sig och blir på Mästarens befallning och på sin egen sinnesändring och tro medlem i församlingen. Jag var väl så där exalterad över att hon flyttade till oss då jag hade behövt ha min storasyster för mig själv som en ställföreträdande mor men jag hade inget att sätta emot och man ska ju ta hand om människor i nöd. Så Inga fick mitt rum och jag placerades på en madrass på golvet i samma rum som min syster.

Inga hade ytterligare ett beroende; nikotin och hennes uppfattning om detta stimuli var främst att det förhöjde livskvalitén genom idén om att en cigarett fasthållen mellan pek- och långfingret höjde ens status som självständig kvinna. Idag vet jag att hjärnan inte är fullt utvecklad förrän vid tjugofemårsåldern så jag får skylla min reptilhjärna på att jag lät mig manipuleras till denna dåliga vana. Dessutom var det en tid då reklampelare var tapetserade med texter som Känt folk röker Kent. More scientists and educators smoke Kent.  Det behövs ingen reptilhjärna för att gå på den reklamen.  Jag började röka och jag prövade även alkohol inte bara som ett sätt att mildra min livsångest, utan även för att Kent och spriten hjälpte mig att bryta med kyrkan, där jag alltid känt mig utanför. Pingstkyrkan i Jönköping var, om ni frågar mig, en förening för inbördes beundran. Det som värderades högst bland ungdomarna där var hur man följde modetrender samt om man deltagit i församlingens senaste ungdomsläger.  Där hade jag inget att hämta då mina föräldrar lämnat mig i stort sett vind för våg, vilket gjorde att jag vare sig hade råd att följa modet eller tacka nej till feriejobb, vilka definitivt hindrade mig från allt deltagande i församlingens ungdomsaktiviteter under skolloven.

Bland Ingas vänner däremot, där det söps och röktes, fann jag den värme och gemenskap jag så hett längtat efter. Så när Inga tröttnade på Pingstkyrkan och inte längre pallade att avhålla sig från spriten hängde jag tacksamt med henne på fyllefesterna. Galenskaperna på dessa tillställningar var jämförbara med tungomålstalande bönemöten jag åtskilliga gånger deltagit i men med den skillnaden att fyllefesttjejerna diskuterade sex lika naturligt som filadelfiatjejerna snackade mode och andlig extas. I fylletjejernas diskussioner, som helt saknade metaforer och eufemismer, avhandlades ogenerat orgasmers längd, frekvens och intensitet utan tillstymmelse till rodnande kinder. Där satt jag med min ännu så länge hela mödomshinna, skamset skälvande och önskade att inga frågor om detta, i mitt tycke vulgära samtalsämne, skulle riktas mot mig. 

Men det gjordes det. ”Va fan! Har du inte legat med nån?” blev supartjejernas förvånande kommentar.

Nu fanns det plötsligt ingen hejd på flabbandet men konstigt nog tog jag inte illa vid mig utan tänkte att ingen skulle få håna mig för detta. Antagligen tyckte jag att jag hade fått nog av att bli exkluderad, vilket jag tidigare blivit på såväl skolgårdar som i församlingar då jag nyss hemkommen från Afrika inte bara varit fel klädd utan även haft noll koll på Hep Stars, Trio med Bumpa, Rolling Stones och Ola & The Janglers och  inte hunnit lära mig att förstå koder och därför uppfattats som säregen och apart. Denna gång tänkte jag inte bli ett offer utan själv ta kommandot över mitt utamförskap. Dock bestämde jag mig för att jag inte skulle förlora min oskuld. Nej, den skulle jag ge bort till Jönköpings läckraste kille, ett beslut min Mödomshinna tyckte var en alltför vågad idé. Förstod jag verkligen inte vilken fara jag utsatte mig för? Skulle jag slänga bort hela min evighet för att slippa bli hånad av ett gäng fylletjejer? Alla Helvetets fasor och hela min evighets väl och ve tycktes plötsligt vila på min späda, späda Mödomshinna. Jag var tvungen att gå undan för att lugna ner henne genom att förklara för henne att ingen, detta nådens år 1968, brydde sig om hon fanns eller inte på bröllopsnatten.  Det gick så där att lugna henne, vilket dock inte hindrade mig från att genomföra min plan.

Vid nästa fest några veckor senare skred jag in med en aldrig förr skådad grace i stolt avsaknad av Mödomshinnan. Initiationsriten till denna exklusiva fylleklubb var avklarad.

Jag önskar er alla ett spännande 2025. Själv har jag idag anmält mig till en skrivarkurs. Texten ovan är  ett utdrag ur det manus jag för närvarande arbetar med, en fristående fortsättning på De tusen milens längtan.  

Kram

Christina