Bwana och Linnea möts i himlen

Olof Palmes död - ett måste för de karismatiskt högerkristna. 

Så här skrev jag om Palmemordet i min roman De tusen milens längtan:

”Vet du”, säger jag, som om det bara var en bisats, till Mahjongkvinnan, ”det var han som mördade Olof Palme.”

Mahjongkvinnan sätter på sig sin skeptiska psykologmin genom att frågande höja ögonbrynen.

”Vem pratar du om nu?”

Jag svarar:

”Bwana, så klart!” medan jag trotsigt och frimodigt möter Mahjongkvinnans blick som jag naglar fast en lång stund innan mitt allvar löses upp i ett glatt leende.

”Nej, jag bara skojar. Det var såklart inte han. Han var för feg. Men om han inte hade varit så feg så hade det varit han.”

Nu ser Mahjongkvinnan förvirrad ut och säkert beror det på att hon de senaste månaderna sett en så positiv utveckling hos mig. Glatt sig åt de livfulla orden som nu kommer i en strid ström och som verkar vara så befriande för mig. Det här lät som rena rama vanföreställningen. Jag märker hennes förvirring och säger lugnt att jag kan förklara hur det ligger till men vill i så fall inte bli avbruten. Mahjongkvinnan tittar på klockan.

”Tjugo minuter. Räcker det? Om inte är det okej att fortsätta. Det kommer ingen efter dej.”

Jag drar ett djupt andetag. Jag vet att min teori kan vara svår att förstå om man inte har kunskap om den teologi som ligger till grund för den, men jag tänker att Mahjongkvinnan genom mina berättelser fått en tillräckligt stor insyn.

”Några dagar efter Palmemordet – eller kanske det var några veckor – träffade jag Bwana.(...) Han kommer emot mig med ögon som blixtrar av en blandning av hat och eufori och säger knappt hörbart när Palmes död kommer på tal: 'Den dag Olof Palme bjöd in Yasir Arafat på statsbesök skrev han på sin egen dödsdom.' Jag fick då bekräftat det jag haft på känn att Palmes död inte bara var något stort för Bwana och hans gelikar, utan även något som ingick i Guds stora plan. Något som måste ske för att profetiorna om Jesu andra tillkommelse skulle kunna gå i uppfyllelse. 

Jag bryter av för att kontrollera om Mahjongkvinnan hänger med. Hon nickar och med en gest uppmanar hon mig att fortsätta. Hon kommer nog att kunna förstå för det här handlar om hur förödande det kan vara när religion får makt över politiken. Mahjongkvinnan är judinna, så hon har egen erfarenhet av hur farlig en sådan sammanblandning kan vara. Så jag fortsätter:

'Anledningen till att Palme var tvungen att röjas ur vägen var att han var den första statsman från

väst som erkände Palestina som en stat och dess ledare som dess statschef. Ett delat Israel var och är inte förenligt med den karismatiskt kristna högerns apokalyptiska agenda. Enligt den måste nämligen ALLA judar återvända till det land som de anser Abraham en gång fått av Gud. I det landet ingår även Västbanken och Gazaremsan. Judarnas återvändande är alltså en förutsättning för att Jesus kan komma tillbaka.'

(...)

'Minns du att jag tidigare har berättat om att det varje dag vid våra måltider under hela min barndom dissekerades världshändelser i jakt på tecken att vi befann oss i den yttersta tiden? Det viktigaste av alla tecken var just detta: ett odelat Israel där alla judar får plats och ett Israel dit alla judar kan återvända efter sin tvåtusenåriga diaspora. Den kristna högerns Israelpolitik i USA utgår från denna övertygelse. Det är därför den ekonomiskt och militärt stöder Israels vapenmakt mot palestinierna. Palestinierna får helt enkelt inte plats om alla judar återvänder. (…)'”

Men det var ljug. Det var inte min psykolog, som jag i romanen kallar Mahjongkvinnan, jag chockerade med mitt skämtsamma påstående att det var min far som höll i skjutvapnet på Sveavägen den 28 februari 1986. I själva verket var det en av Palmeåklagarna, som jag i början av 90-talet under några månader umgicks flitigt med, som blev mottagare av mitt bisarra skämt. Jag hade genom en väninna blivit bjuden till en fest hemma hos honom. Han var berusad och oförskämd redan när jag kom, så jag gick ganska snart hem. Ett par dagar senare ringde han för att be om ursäkt. Det var då jag sa det ovan citerade. Men han var inte intresserad av min hypotes. Kanske berodde det på att hans uppgift i Palmegruppen var något helt annat än att hitta nya motiv för mordet. Det kan också ha berott på att han inte var helt nykter en enda gång under de tre månader vi träffades.  Jag funderade ofta på hur viktigt det var för Palmegruppen att hitta motiv och mördaren. Jag menar om man ger åklagare med ett problematiskt förhållande till alkohol uppdrag att lösa fallet.

I de otaliga program och artiklar om Palmemordet som jag har sett, hört och läst har aldrig Palmehatet diskuterats i andra sammanhang än bland ultrahögern, där man till och med sköt prick på karikatyrer av Olof Palme. Kanske beror det på att hatet bland de ultrakristna inte var lika spektakulärt, kanske för att Sverige är alltför sekulariserat för att man här ska kunna förstå vilka följder ett religiöst motiverat hat kan få. Det är inte många i Sverige som fattar vilken betydelse budskapet om Jesu andra tillkommelse spelar för dem som verkligen tror på det. 

Men det kan jag berätta om, för jag är uppvuxen i ett sånt sammanhang. ALLT som skedde under hela min barndom silades genom ett apokalyptiskt durkslag och tolkades som tecken på att Brudgummen mycket snart skulle komma tillbaka för att hämta sin brud.  Vilket ögonblick som helst skulle de troende ryckas upp ”på himmelens skyar” för att förenas  med  Jesus. Såklart att denna lära får stora politiska konsekvenser när den kopplas ihop med krutdurken Mellanöstern och staten Israels bildande 1948. Det finns mäktiga sammanslutningar som på fullaste allvar menar att det var Gud som gav Abraham landet som idag heter Israel och att det landet därför odelat tillhör judarna. Christians United for Israel (CUFI) är en sådan organisation. Den bildades  1975 och har idag över 8 miljoner anhängare. Den kristna högern i USA är påverkad av CUFI och som vi alla vet stöder den Trump. Det var till exempel en viktig symbolhandling  för Trump att flytta den amerikanska ambassaden till Jerusalem. 

Israels vänner (IV) är en annan organisation som även den kopplar Israels historia med Abraham och andra händelser i GT. Även dess medlemmar läser Bibeln som en vetenskapsbok i historia. och förutsätter ett odelat Israel där såväl Västbanken som Gazaremsan ingår. Jag menar att grupper som CUFI och IV är mer politiska än religiösa och därmed ett hot för världsfreden.

Innan jag började skriva detta inlägg lyssnade jag på några videoklipp där karismatiska ledare tillhörande IV predikade. En del präglades av ren krigshysteri med stöd ifrån Hesekiel, en bok i Gamla testamentet skriven under 500-talet f.v.t.. Den handlar om längtan efter befrielse från den babyloniska fångenskapen på 500-talet f.v.t. men tolkas av de  högerkristna som profetior om vad som ska hända i den yttersta tiden, med andra ord nu. För nu, menar de, längtar ALLA diasporajudar liksom Hesekiel med kompani efter att återvända till det land de en gång blivit tilldelade av självaste Jahve. Jag undrar i mitt stilla sinne vad till exempel Göran Rosenberg skulle säga, om han visste att han klumpades ihop med krigshysteriska ortodoxa judar och högerkristna Trumpanhängare i en gemensam längtan efter att återvända till sitt "fädernesland". 

När jag undervisade i religion på gymnasiet introducerade jag varje kurs med att på tavlan rita tre cirklar så långt ifrån varandra som White-boarden tillät. I de tre cirklarna skrev jag TRO, VETENSKAP respektive POLITIK. Mitt budskap var att det är förödande för såväl vetenskapen som världsfreden att sammanblanda dessa tre storheter. Mitt mål var aldrig att göra mina elever till ateister utan jag poängterade att en sund tro kan vara en hjälp och ett stöd i livet.  Det farliga är när man börjar läsa urkunder som Bibeln och Koranen som vetenskapliga uppslagsböcker i historia och som politisk propaganda. CUFI och IV attraherar fortfarande unga människor. Jag menar att dessa grupper genom krigspropaganda förhindrar fred i Mellanöstern och är därmed ett hot mot världsfreden. 

Trots denna något mörka framtidsvision önskar jag er alla en underbar fortsättning på sommaren.
Kram
Kinna

Kinna