Bwana och Linnea möts i himlen

Jag använde datorn som en skalpell och skar ner i min själ

Liksom näckrosen längtade jag efter att få blomma och sprida skönhet och glädje och jag tänkte att där nere i mitt mörker skulle jag finna orsaken till det som ibland la sig som ett raster över mitt liv och hindrade mig från att leva fullt ut.  Jag har en gång plockat en näckros. Det gick inte så bra. Den dog. Det gjorde hon för att hon behövde sin dy, sitt mörker för att med sin skönhet kunna sprida glädje. Så är det med oss människor också, tänker jag. Själen dör om den inte hämtar näring därnere. Det jag fann nere i min näckrosdamms mörker var inte bara sorg, bekräftelsehunger och rädslor utan även kärlek. Kärlek till min mor, en kärlek som skulle visa sig vara problematisk. 

Naturalisterna hade en idé om att författarens penna skulle vara en skalpell som skar in i själen. Nu vill jag inte jämföra mig med vare sig Gustav Flaubert eller Émile Zola men tar mig ändå friheten att jämföra mitt eget skrivande med naturalisternas idéprogram. För det var det jag gjorde. Alltså använde pennan – eller snarare datorn som ett verktyg att göra djupdykningar ner i min själ. Jag hade varit med om några starka upplevelser som gjorde att jag blev nyfiken på vad jag skulle hitta där nere i mörkret.  

Speciellt tre viktiga händelser gjorde att jag blev nyfiken på vad som fanns i min näckrosdamm. Den första beskriver jag  i De tusen milens längtan som Den obeskrivliga kärleken. Det var den jag upplevde första gången jag kände fosterrörelser. Jag uppfylldes då av en kärlek så obeskrivligt stark därför att detta som jag nu bar inuti mig och som några månader senare skulle tränga sig ut ur min kropp, skulle ingen kunna ta ifrån mig.  På grund av alla uppbrott jag hade varit med om lärde jag mig tidigt att inte älska för att slippa separationens sorg. Men nu var det annorlunda. Mitt barn – fyra år senare mina barn – skulle jag inte behöva skiljas ifrån. Med efterbördens blod kunde jag därför signera de kontrakt som lovade att jag skulle finnas för mina barn så länge de behövde mig. Men när jag kom hem från BB med Den obeskrivliga kärleken började jag fundera över hur det kom sig att min mor kunde lämna sina barn på det sätt hon hade gjort. Då slog mig tanken att hon kanske inte hade signerat det kontrakt med mig som sa att hon skulle finnas för mig så länge jag behövde henne. Nej, hon kunde inte göra det eftersom hon redan hade signerat ett kontrakt som hette Gör alla folk till lärjungar. Ett nytt kontrakt med mig skulle allvarligt äventyra detta gudomliga. Därför vek hon undan sin blick för det några minuter gamla flickebarnet. Den så viktiga anknytningen med mig fick på inga villkor realiseras eftersom den skulle riskera att omkullkasta hela hennes livsdröm och projekt. Hennes gudomliga kallelse.

Den andra händelsen som gjorde mig nyfiken på min näckrosdamm hände i samband med min

skilsmässa då jag var 38 år och fick möjlighet att gå i terapi. Eftersom jag lider av duktig-flicka-syndromet tänkte jag när det var dags för mig att träffa min psykolog första gången att jag minsann skulle imponera på henne med exotiska berättelser om mitt liv och hon skulle tycka att jag var en spännande patient. Ett intressant fall. Men det blev inte så vid vårt första möta. Det blev något helt annat men eftersom jag inte vill spoila min egen roman så tänker jag inte berätta vad som hände men det som hände gjorde mig så nyfiken på min relation till min mor att jag bara var tvungen att utforska den genom att skriva. Till en början använde jag den lyriska formen men så småningom lämnad jag lyrikformen och gick över till prosan. En av dikterna finns med som inledning och avslutning i De tusen milens längtan.

Tack alla ni som kom och delade 

min glädje på releasen den 15/12

Min mor och hennes påverkan på och betydelse för mig fortsatte att locka min nyfikenhet så när jag cirka femton år senare gick en kurs i genderhistoria bestämde jag mig för att intervjua och skriva om henne. En av uppgifterna på kursen var nämligen att skriva om en kvinna som på ett påtagligt sätt brutit med de genderkonventioner som präglade den miljö kvinnan levde i. Till det seminarium då vi skulle berätta vilken kvinna vi valt att skriva om kom jag oförberedd, men när jag lyssnade på mina medstudenters val och motiveringar blandades det med något som redan fanns inuti mig. Så när turen kom till mig hör jag mig själv lite kaxigt säga: ”Jag ska skriva om min mor.” När jag sen motiverade mitt val genom att kortfattat berätta det lilla jag visste om henne så bekräftar professorn mitt val genom att säga: ”Jag har förstått att de kvinnliga missionärerna var starka kvinnor men dom har vi ännu inte undersökt ur ett genderperspektiv”.  Jullovet då jag intervjuade min mor blev det viktigaste lovet i mitt liv. Och vad kom jag fram till? Jo, att min mor utan att veta det själv hade gjort så modiga val i sitt unga liv att hon lätt skulle kunna klassificeras som feminist. I min roman beskriver jag det som att hon bytte mjölkpallen mot bönepallen. I detta byta visste hon precis vilka konventioner hon lämnade men hon hade ingen aning om vilka nya konventioner hon var tvungen att följa den dag hon blev frälst, lät döpa sig och anslöt sig till Pingströrelsen.

När man ska gestalta så behöver man miljöer såväl geografiska som psykosociala. De geografiska miljöerna i De tusen milens längtan är omväxlande Östafrika och Sverige. Men för mig är alltid den psykosociala miljön viktigast och mest intressant. I min barndom var den religiöst fundamentalistisk med starka apokalyptiska inslag. Det apokalyptiska handlade om en övertygelse om att vi levde i den yttersta tiden och att Jesus vilken dag som helst skulle komma tillbaka och hämta sin brud, vilka var pingstvännerna.  I min näckrosdamm hittade jag på grund av denna lära ångest och skräck eftersom jag tidigt blev säker på att jag inte skulle få följa med när Jesus kom tillbaka.

”Det värsta man kan utsätta ett barn för”, sa en gång min psykolog, ”är det ständiga separationshotet.”. Den här ångesten och rädslan har jag i min roman försökt att gestalta ur barnets perspektiv. Jag vet att jag inte är ensam om dessa upplevelser. Jag har redan nu, drygt en månad sen jag släppte romanen, fått flera bekräftelser på det. Några av dessa kan du läsa på face book- sidan med samma namn som romanen.

En av mina fantastiska lektörer på Liv i Sverige 

intervjuar mig under releasen.

Idag är Knutby åter på löpsedlarna och jag har läst flera berättelser, med stor igenkänning, om barnens upplevelser av Knutbysektens apokalyptiska lära.  Man behöver inte bli ateist för att ta avstånd från sådana läror och jag anser att Pingstkyrkan borde göra upp med sitt förflutna, ta avstånd från denna lära och be om förlåtelse för den barnmisshandel de utsatte oss för. Jag har utmanat tidningen Dagen att recensera min roman men har ännu inte fått något svar från dem. Jag tror inte att den kommer att våga det. 

Du som är intresserad av att läsa min roman kan, om du befinner dig i Stockholm med omnejd kontakta mig. Det går även bra att beställa den direkt från förlaget www.migra.nu eller från Bokus och Adlibris.

Om ni vill läsa min bok i er bokcirkel  så kommer jag gärna och berättar om bakgrunden till den. Jag kommer även gärna till andra grupper och sammanhang och berättar. Det enda jag vill ha är möjlighet att sälja boken och eventuellt kostnader för resan.

Tack att du tog dig tid att läsa mitt inlägg.

Kram

”Kinna” Christina