Bwana och Linnea möts i himlen

Klimathotet är inte apokalyptiskt. Det är på riktigt om vi ska tro 97% av klimatforskarna. Det vore ju skönare att tro på de resterande tre procenten. 

"Now it's not time for speaking politely. Now it´s time to speak clearly. (…) I don´t want to give you hope. I want to panic you."

Ni känner säkert igen Greta Thunbergs tal i Davos. Jag har tittat på klippet over and over again och hjärtat svämmar över av ömhet och stolthet. Greta har hittat ett sätt att hantera sin klimatångest  genom att förändra sitt liv. Genom att handla. Som en löpeld har hennes skolstrejksaktion spritt sig över hela världen och jag tänker att eftersom vi vuxna inte kan ta ansvar för våra barns överlevnad får det bli barnen som räddar världen. Men jag prövar ändå tanken: kunde hon så kan jag. Alltså förändra mitt liv.

Man får ofta höra att det är omöjligt att lära gamla hundar att sitta. Ja, just det GAMLA hundar. Men vad var det nu Dagny sa? Jo att man inte ska gamla sig. Så visst måste det vara möjligt även för mig som sextioplussare att förändra mitt liv och nu talar jag inte om lite skrap på ytan utan om DJUPGÅENDE förändringar. Som att sluta äta kött. Som att rensa ut min garderob och ge bort de plagg jag inte använt på sju år till bättre behövande. Och som att välja bort flyget. Jag försöker att i min fantasi göra mentala bilder av vad det sistnämnda kommer att innebära. För ska man göra djupgående förändringar så ska man inte göra det styckevist och delt. Nej, då gäller det att gå på djupet. Att rusta sig mentalt.  Jag  inser snabbt att det mest utmanande med mitt nya sätt att resa är att det kommer att ta mer tid. Men är det något negativt? Är det inte  hög tid att sopsortera den gamla sloganen Zeit ist geld till miljöfarligt avfall? För är det något jag har gott om nowadays så är det  TID och jag tänker att det känns som en underbar idé att utnyttja denna tllgång till att släcka min törst på oväntade och spännande möten och upplevelser. ATT RESA. För väljer jag bort flyget och väljer tåg istället blir det som att vända upp och ner på hela idén om resandet. Plötsligt blir det, som Karin

Boye skriver i sin dikt I rörelse, själva resan som bli målet. Visst finns det mål och mening med vår färd / men det är vägen som är mödan värd. (Min understrykning) Jag inbillar mig inte för en stund att mitt nya resande inte kommer att bli mödosamt. En del anser att det är fullt normalt att bli bekvämare ju äldre man blir men jag tänker; fy så tråkigt. Jag tänker inte gamla mig och bli bekväm. Jag vill fortsätta att LEVA. LEVA, LEVA och det anser jag inte att jag gör genom att sitta och lösa korsord eller mata duvor. Eller ta en jumbojet till ett lyxhotell på Grand Canaria. Så efter sommaren köper jag ett  interailkort på en eller två månader. Sen plockar jag fram kartan och kollar platser jag gärna vill besöka. Jag har ju en massa vänner runt om i Europa efter mina nio år i Luxembourg. Dem kan jag passa på och hälsa på. Alla som kommer i min väg på mitt nya resande kommer jag sen  livfullt berätta om mina reseäventyr för och på så sätt inspirera andra att pröva. Liksom vara med och skapa en folkrörelse. Jag älskar sånt.
Dunk, dunk, dunk. Monotont rusar som filmer det ena landskapet efter det andra förbi mitt kupéfönster medan jag sitter bekvämt tillbakalutad med min laptop i knät och skriver ner tankar och reflektioner som poppar upp. Minst lika fascinerande med resandet tycker jag nämligen att det inre resandet är.  Jag vet aldrig vad som dyker upp i mitt inre landskap och har man levt mer än sextio  år - och då menar jag LEVT- då har man ett inre landskap som är både spännande och oförutsägbart och som dunk, dunk, dunk bara poppar upp och vill inget hellre än att bli berättelser.  
Dun, dunk, dunk. Det monotona ljudet av tågrälsen väcker minnen och drömmar till liv men plötsligt när jag sitter där introvert och gör min inre resa så tar en  medpassagerare kontakt. Det tar inte lång stund förrän vi känner djup gemenskap med varandra eftersom vi båda befinner oss på en resa initierad av att vi båda drabbats av klimatångest och inte står ut med flygskammen. "Åh, kommer du från la Suède? Har du träffat Greta Thunberg?" frågar min medresenär. Och sen samtalar vi om kraften i skolungdomarnas kamp för att överleva och skammen över vår egen generation som inte bryr sig. Jag skickar en tacksamhetens tanke till Greta, som inte bara har har satt ord på min egen klimatångest utan också visat på ett sätt att handskas med den, nämligen att ta den på allvar och göra det jag kan för att rädda världen. Ja, jag vet att det lilla jag kan göra kanske inte gör så mycket skillnad men om ALLA gör det lilla så kanske vi kan rädda vår planet. Och det börjar bli bråttom. Vi har tio till tolv år på oss innan klotet i vrede vänder sig mot oss. Det är seriösa forskare rörande överens om.
Men Greta, kanske det ändå inte är en jättebra idé för mig att försöka skapa panik bland dem i mitt sociala nätverk. Måhända blir jag bara stämplad som besserwisser då. Som någon som tror att hon är något och då får ju mitt blogginlägg motsatt effekt. Nej, jag tror att jag istället citerar Karin Boye och lägger emfas förändringens möjlighet:
BRYT UPP; BRYT UPP! DEN NYA DAGEN GRYR. OÄNDLIGT ÄR VÅRT STORA ÄVENTYR!

https://www.msn.com/sv-se/video/nyheter/greta-thunberg-i-davos-jag-vill-att-ni-ska-få-panik/vi-BBSIx8w

Kram
Christina