Bwana och Linnea möts i himlen

Om vikten av att vara somebody…

På  skolgården i Jönköping var jag en  utanförskapets byfåne. Marlon Brando, Sophia Loren, Birgitte Bardot, Elvis Presley, Gina Lollobrigida. Byfånen stod där och försökte förstå. Försökte bli en del av gemenskapen. Kikade över axeln på någon av klasskamraterna  för att om möjligt skapa  ett sammanhang genom att pussla samman de konstiga namnen och de exalterade utropen med de små, små fotografierna som hela tiden byter händer i gemenskapsringen. 

Så småningom förstod jag att det handlade om den senast sedda filmen. Kanske det var den som visades på TV kvällen före och som ALLA hade sett. ALLA utom jag. För i den värld som jag tillhörde var film förbjudet. Fyra år kommer det att ta innan jag livrädd, för att bli sedd av någon nitisk Filadelfiamedlem,  smyger mig in  på en biograf. Jag minns inte vad filmen hette, än mindre vad den handlade om för det var själva biobesöket som var viktigt. Som en milstolpe. Ungefär som att våga hoppa från trampolinen. Det är bara läskigt första gången eftersom man då inte vet vad som händer när man når vattenytan. 

Fjorton år och nyss hemflyttad från tropiskt missionsfält med föräldrar som var paniskt rädda för att någon av deras tre tonårsdöttrar skulle fångas i den svenska syndens garn. Hur klarade jag min integration i det svenska samhället? Någon hjälp fick jag  inte. Inte ens i Filadelfiakyrkan. Där kändes utanförskapet om möjligt ännu mer påtagligt för där handlade gemenskapen om pengar. Om att kunna köpa senaste modet att visa upp sig i. Eller ha råd att följa med på församlingens arrangerade skidresor  till fjällen. En snäll tant tyckte en gång synd om mig och betalade min resa till Åre. Lycklig packade jag ner mina skidor och stavar, min old fashion  täckjacka mina lika gamla och omoderna skidbyxor. Lasse Åberg kom inte  i närheten av töntighet när hans skidsemester gestaltades på film några år senare. Så in i bengen kallt var det också. Trettio minus. Min kroppstermostat var fortfarande anpassad till tropisk värme och min old fashion täckjacka hade inte mycket kvar av sin forna fluffiga värme. Men det var inte det värsta. Det värsta var alla blickar som tittade bort. De gör tonåringar inför det aparta. Värre var det att inte ledarna såg mig. Inte såg hur jag åkte upp i liften med mina ärvda LÄNGDSKIDOR. Inte såg hur jag började åka utför med dem. Inte såg hur fort det gick. Inte heller hur jag lät mig ramla varje gång det gick för fort genom att sätta mig på rumpan.  På kvällen när vi skulle duscha före middag och bönemöte blev jag dock synlig. Eller snarare min bak. Det var den färggrannaste rumpa någon hade skådat. Instamatickamerorna åkte fram. Jag undrar  hur många fotoalbumssidor i Jönköping med omnejd min färggranna stjärt fortfarande pryder. 

Jag vet inte hur jag klarade integrationen till det svenska samhället. Kanske genom att göra mig hård och oantastlig. Inte visa mig svag. Gråten sparade jag till kvällarna när ingen såg mig. Att inte höra till, att vara exkluderad, att inte känna gemenskap skapar nämligen sorg. 

För  ett tag sen träffade jag ett par av dem som fotograferade min rumpa. De visade mig fotot och undrade om jag kom ihåg. Tyvärr gjorde jag det. Jag kontrade med att fråga dem  om de kommer ihåg om jag  någon gång berättade för dem om mitt Afrika. Jag tänkte att om jag hade gjort det skulle jag ju åtminstone kunna uppfattas som exotisk och på så sätt bli NÅGON.  "Nej, du berättade aldrig något men vi visste ju att du kom därifrån," svarade mina före detta Filadelfiakompisar. Nej, jag delade aldrig med mig av min bakgrund för det var ingen som ställde några frågor. Hade de gjort det hade jag säkert berättat och fått en chans att bli SOMEBODY. 

Det skulle ta tjugofem år innan jag i det terapeutiska rummet fick tillfälle att berätta min historia. Det var  då en  del av min osynlighet försvann. Ännu mer NÅGON blev jag när jag träffade min förre man, som tyvärr gick bort alldeles för tidigt. Han var socialantropolog och forskade på Afrika. Då försvann HELA min osynlighet. Hans genuint nyfikna frågor skapade mig. Gjorde mig hel och det är jag honom evigt tacksam för. Inför honom var jag inte  exotisk, bara intressant. Jag var nästan femtio år när jag träffade honom men vad gör det? Bättre sent än försent. 

Jag tänker på alla nyanlända idag. Hur många ställer frågor till dem om deras bakgrund? Om deras land? Kanske även om deras dramatiska flykt över Medelhavet? De behöver berätta för oss för att bli SOMEBODY i vårt svenska samhälle. Men kanske ännu viktigare; vi behöver lyssna på deras berättelser för att vi ska kunna bli SOMEBODY i vårt pluralistiska samhälle. Åtminstone 80% av oss röstberättigade svenskar vill inte leva i ett samhälle där nivelleringen gjort entré. Det är så jag tolkar valresultatet. 

Julia Kristeva skriver i sin bok Främlingar för oss själva  att vi alla bär  på ett främlingskap vilket

hon beskriver som det mörka, det smärtsamma inom oss. Det där som vi helst inte vill kännas vid.  Hon menar att  när vi förnekar denna del av oss själva och möter en främling så påminns vi om denna förnekade del av oss. Risken blir då, menar Kristeva, att vi lika mycket som vi hatar främlingen i oss själva hatar främlingen vi möter. Det är ungefär samma tanke som Kaj Pollack har om män som hatar och misshandlar kvinnor. Att det är de män som förnekar det kvinnliga i sig själva som inte står ut med att bli påminda om sin egen förnekade del. Därför objektifierar och förtingligar de kvinnor. I värsta fall skadar de eller till och med förintar dem. 

Om Kristevas teori stämmer eller inte låter jag vara osagt. Jag vet bara att jag inte är rädd för att ställa frågor. Hela tiden frågar jag folk jag möter om deras bakgrund oavsett om de kommer från ett annat land eller inte. Jag gör det av ren och pur nyfikenhet. Och kanske jag även gör det för minnet av att vara NOBODY finns tack och lov fortfarande kvar i min kropp, och det mår så himla bra av de samtal jag får genom mina nyfikna frågor. 

Jag är inte bitter över det som hände mig på skolgården eller i Filadelfiakyrkan i Jönköping om nu någon som läser detta skulle tro det. Jag är istället glad över den erfarenhet jag fick för den berikar mitt liv. Som gymnasielärare blev jag invandrarnas - speciellt invandrartjejernas - särskilda beskyddare. Det var inte svårt för mig att tona in dem i klassrummet. Att erbjuda dem extra samtal och stöd. Det var speciellt dessa elever som gjorde att jag älskade mitt arbete och som gjorde varje dag till ett spännande äventyr. 

Kram

Christina