Bwana och Linnea möts i himlen

Rädslan. 

Ensamheten.  

Ångesten. 

Blodet som sipprade ut ur hudens porer...

Det är Långfredag. Min barndoms dystraste dag. Inte i första hand för att nästan alla aktiviteter utöver de absolut nödvändigaste var förbjudna. Typ brodera och sticka. Men det var inte långtråkigheten som var värst. Det var berättelsen om lidandet som var plågsam. Kampen i Getsemane var nog värst. Tänk att vara så rädd att man svettas blod.

 Idag vet jag att blodet som svettades var en metafor för ångest men jag var nio år och kunde inte tolka metaforer. Det kan inte barn. Men rädd hade jag varit bara något år tidigare när vi var instänga på Kavumu i Kongo alldeles i början av kriget. Så rädsla var jag väl bekant med. Men inte hade jag varit så rädd att jag svettades blod. Jag såg framför mig hur blodet sipprade ut från porerna på Jesus när han ensam utkämpade sin kamp i Getsemane medan lärjungarna bara sov. Och på det kyssen - en av kärlekens allra yttersta symboler - som i ondskans hängd förvandlades till förräderi.  Sen mobbningen när han leddes till korset. Soldaterna som spottade och slog honom med käppar när han gjorde sin Golgatavandring. Hur de sen hamrade in spikar i hans händer. Hualigen. Varje långfredag under min barndom hoppades jag att jag mindes fel. Att det inte var så illa. Men, nej. Varje långfredag upprepades hemskheterna.  Och det hade hänt på riktigt. Fick absolut inte ifrågasättas.  Det var inte som med sagorna som bara var hitt-på. Sagorna hade dessutom alltid ett lyckligt slut vilket enligt min mening denna berättelse inte hade. Det lyckliga slutet som de sa innebar våra synders förlåtelse var alldeles för långsökt för att jag skulle köpa det. Så någon helgjuten kristen har jag nog aldrig varit vid närmare eftertanke. 

Jag tänker på debatten om skräckfilmer som vi som föräldrar varnades för på 80-talet. Jag lät förstås inte mina barn se några sådana trots att jag var väl medveten om att det som visades inte hade hänt på riktigt. Debatten var vilka psykologiska effekter dessa filmer kunde ha på barnen. Nu kanske du tänker att det är skillnad mellan lästa berättelser och filmer. Som att filmer är mer skräckfyllda än skrivna berättelser. Så var det inte för mig.  För filmen om Jesu lidande och död regisserade och producerade jag helt själv. Den spelades upp inuti mig varje påsk. Och jag led. Jag tror inte jag var unik. Jag är säker på att de flesta barn besitter lika stor inlevelseförmåga som jag. 

Nu vill jag i ärlighetens namn säga att en hel del av Bibelberättelserna gillade jag. Berättelsen om

när Jesus välsignar barnen och om Josef och Maria och om Sackeus uppe i trädet som egentligen var en tjuv men som Jesus trots det ville komma hem och äta middag hos. Jag läste om allt detta vackra i barnbibeln med de vackra bilderna. Jairi dotter, som väcks upp från de döda, var  min absoluta favorit. Tänk att bli levande igen just när alla i rummet där man ligger och är stendöd är som mest förtvivlade och rödögda av gråt. Tänk att just då bara vips sätta sig upp i sängen, gnugga sig lite sömnigt i ögonen och lite kaxigt fråga varför alla snorar och snörvlar och är så ledsna. Då stirrar alla på mig en lång stund innan de springer fram till min säng och nästan slåss om att få krama och pussa mig och alla börjar skratta och tala om hur ledsna de varit och hur meningslöst allt blev när jag dog. 

Så gillade jag också att läsa om Jakobs dröm. Om änglarna som klättrade ner hela vägen från himlen på en stege bara för att de förstod att Jakob kände sig  ensam. Jag visste precis hur Jakob kände sig för jag längtade så efter mina storasystrar som på grund av politisk oro skickats hem till Sverige. De tusen  milens längtan i mitt åttaåriga var så svår att även jag kände mig i stort behov av en ängladröm. Så när jag en dag hittar den perfekta drömstenen bär jag in den i mitt rum trots att den är väldigt stor och tung och lägger den på kuddens plats i min säng. Jag gör det i smyg för såna här experiment är jag inte så säker på att min mor förstår sig på. Hon skulle säkert bara komma med någon fånig och världslig kommentar om att jag håller på med dumheter och att jag smutsar ner lakanen.

Christina