Att våga är att förlora fotfästet för en stund. Att inte våga är att förlora sig själv.
Är det jag som förändrar dikten eller är det dikten som förändrar mig? Häromdagen gick jag in på poeter.se där jag skapade en egen sida. Jag hade varit i Vadstena och träffat en poetry slam- poet. Mötet med honom inspirerade mig att plocka fram mina gamla dikter som nu legat i träda, de flesta mer än tjugo år. Jag tänkte att jag skulle se över och bearbeta dem och sen publicera en dikt i taget. Den andra dikten jag väljer är en dikt inspirerad av Sören Kirkegaards Antingen eller, som jag vid tillfället bar med mig överallt. Jag kommer så väl ihåg när jag skrev den. Jag hade träffat min förre sambo. Inspirerad av existentialismen vågade jag förlora fotfästet och sa ja till hans kärlek trots att jag förstod att han hade alkoholproblem. "Jag väljer ju mitt liv," tänkte jag och lika lätt som det var att välja honom trodde jag det skulle vara att lämna kärleksskutan om det blev för besvärligt. Det blev besvärligt men det skulle visa sig inte vara lika lätt att bryta upp ...