Att våga är att förlora fotfästet för en stund. Att inte våga är att förlora sig själv.

 


Är det jag som förändrar dikten eller är det dikten som förändrar mig?

Häromdagen gick jag in på poeter.se där jag skapade en egen sida. Jag hade varit i Vadstena och träffat en poetry slam- poet. Mötet med honom inspirerade mig att plocka fram mina gamla dikter som nu legat i träda, de flesta mer än tjugo år. Jag tänkte att jag skulle se över och bearbeta dem och sen publicera en dikt i taget. Den andra dikten jag väljer är en dikt inspirerad av Sören Kirkegaards Antingen eller, som jag vid tillfället bar med mig överallt. Jag kommer så väl ihåg när jag skrev den. Jag hade  träffat min förre sambo. Inspirerad av existentialismen vågade jag förlora fotfästet och sa ja till hans kärlek trots att jag förstod att han hade alkoholproblem. "Jag väljer ju mitt liv," tänkte jag och lika lätt som det var att välja honom trodde jag det skulle vara att lämna kärleksskutan om det blev för besvärligt. 

Det blev besvärligt men det skulle visa sig inte vara lika lätt att bryta upp som det hade varit att säga ja till honom. Femton gånger lämnade jag honom. Fjorton gånger kom jag tillbaks. Det är inget jag lagt till i mitt CV men jag funderar mycket över varför. Berodde det på min småländska envishet som i sin bästa form leder till att jag inte ger upp ett påbörjat projekt i första taget? Eller fanns det någon djupare ideologiskt orsak?

Nu, drygt tjugo år efter vid genomläsningen av dikten blir jag nämligen förskräckt över att jag både inleder  och avslutar dikten med de två raderna ”att förlora mig själv/ till den andre”. Vad det på grund av denna inställning det blev så svårt att lämna honom? Idag inser jag vilka konsekvenser inställningen "att ge upp sig själv" så till den grad att man ger upp hela sin kraft och vilja, kan få. Jag blev ett offer för manipulation. 

Men var hade jag fått idén att förlora sig själv ifrån? Jag ser mig runt bland människor jag känner och upptäcker samma exempel hos andra. Hur var det till exempel med min egen mor? Inte blev livet som hon hade tänkt sig den dag hon "bytte mjölkpallen mot bönepallen" och sa ja till min far. Vad det inte det hon gjorde då; förlorade sig själv? Till Gud? Till min far? Jag tänker vidare på alla ogifta och starka kvinnliga missionärer jag träffat i Kongo och Burundi. Insåg de kanske att om de valde kärleken skulle deras liv begränsas? Sätta käppar i hjulet för dem att följa sitt kall, sin dröm, sin vision. 

Är det  denna idé  min generation och generationer före mig präglats av?  Så är det tack och lov inte idag. Tror jag. 

För våra döttrar har fått en annan värdegrund: Du är värdefull för den du är. Den värdegrunden har min egen generation fått lära sig the hard way. Idag finns det därför gott om  kvinnor som lever singelliv därför att de väljer att behålla sin styrka och genuinitet.  

Existentialist eller inte - spelar inte någon roll men jag är ganska övertygad om att jag hade missuppfattat Kirkegaards budskap: Att våga är att förlora fotfästet för en stund. Att inte våga är att förlora sig själv. 

Jag strök min dikts inledning och avslutning och kanske jag nu vågar temporärt förlora fotfästet för den hisnande osäkra färd som kallas KÄRLEK. Nu när jag insett och bestämt mig för att aldrig mer förlora mig själv till någon annan. 

ANTINGEN - ELLER

Säker står jag på min klippa på

60 000 alnars höjd

en borg av rädslans självförsvar

blir säkerhetens livstristess

i all min ängslans sårbarhet

 

då spränger jag mig ut

ur all min rädslas säkra borg

Och kastar mig ut

för 60 000 alnars stup

 

jag kan!

jag vill!

jag vågar!

 

en hissnande osäker färd

och blir en stund förlorad

och skrämd till döds

av stupets alla vassa frågeteckens klippighet

som hotar till förintelse

 

men minns då plötsligt

att det var min egen vilja

att kasta mig ut

att ge mig hän


dock ej förlora mig själv

till nån annan


Jag önskar er alla en alldeles underbar ALLA HJÄRTANS dag.

Kinna

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sann kärlek segrar alltid

Bwana och Linnea möts i himlen

Övergångsrit till livets tredje period