Lite smått och gott om livet

Även i krigets skugga firar man jul Året är 1960 och jag befinner mig tillsammans med mamma, pappa och lillebror fortfarande på Kavumu i Kongo. Det är egentligen inte meningen att vi ska vara här. De flesta vita har redan lämnat landet men pappa hade envisats med att bygga klart kyrkan innan han ville lämna landet och nu ser det ut som att det är för farligt att ge sig ut på vägarna. Mina två storasystrar befinner sig sedan några månader hos släktingar i Ulaya (Sverige). Så denna jul är den första, men absolut inte den sista,  jag firar utan mina systrar.  Det blir en sorglig jul utan ljusstöpning, korvstoppning och doftande hinkar med nybryggt svagdricksbubbel, pepparkaksgubbar, rödguldiga julgranskulor och stearindroppande julgransljus. För i orostider stöper man inte ljus eller stoppar korv eller brygger svagdricka eller bakar pepparkaksgubbar. I orostider tar inte heller pappor med sig sina små barn ut i skogen för att välja den vackraste julcypressen. Och vi får i...

  När jag försiktigt med pekfingret rörde vid ägget upptäckte jag att skalet var mjukt. Jag är fem eller kanske sex år och vi bor tre mil utanför Bakavu i det som numera heter Kongo Kinshasa. Missionstationen heter Kavumu och den platsen räknar jag som ett av min barndoms smultronställen. När det händer som flera decennier senare ska bli mitt första blogginlägg bor mina två äldre systrar på Svenska Skolan i Lemera, vilket leder till att jag hänger en hel del med min mor. Den här speciella dagen går vi som vanligt nerför backen på den röda stigen. Det är skymning och strax ska nattmörkret lägga sitt sovtäcke över böljande berg och kullar. Jag söker mammas  hand och våra händer sluter sig ömt om varandra. Jag känner värmen komma smygande och rofyllt lägga sig tillrätta inuti mig. Mamma tittar kärleksfullt ner på mig och jag tar då ett halvt steg närmre så att jag då och då känner hennes ben under den fladdrigt tunna bomullskjolen mot min kropp. Vi är på väg till hönshuset för at...