Om hur jag fann en existentiell metafor

 

När jag försiktigt med pekfingret rörde vid ägget upptäckte jag att skalet var mjukt.

Jag är fem eller kanske sex år och vi bor tre mil utanför Bakavu i det som numera heter Kongo Kinshasa. Missionstationen heter Kavumu och den platsen räknar jag som ett av min barndoms smultronställen. När det händer som flera decennier senare ska bli mitt första blogginlägg bor mina två äldre systrar på Svenska Skolan i Lemera, vilket leder till att jag hänger en hel del med min mor. Den här speciella dagen går vi som vanligt nerför backen på den röda stigen. Det är skymning och strax ska nattmörkret lägga sitt sovtäcke över böljande berg och kullar. Jag söker mammas  hand och våra händer sluter sig ömt om varandra. Jag känner värmen komma smygande och rofyllt lägga sig tillrätta inuti mig. Mamma tittar kärleksfullt ner på mig och jag tar då ett halvt steg närmre så att jag då och då känner hennes ben under den fladdrigt tunna bomullskjolen mot min kropp. Vi är på väg till hönshuset för att plocka ägg och låsa ute tjuvar och farliga djur.

Amadeus, den äkta leghornstuppen, synar oss misstroget när vi kommer in i hönsgården men vi klarar hans misstänksamma röntgenblick eftersom vi lärt oss att inte klä oss i några röda klädesplagg. För Amadeus vill vara The-one-and-only i sin hönsgård och eftersom han inte förfogar över mer än en hönshjärnas slutledningsförmåga, är det inte konstigt att han tolkar allt rött som tuppkamskonkurrens. Djupa sår har han redan med sin machonäbb hackat förbipasserande, sår som mamma med sina kirurgsköterskevana fingrar fått desinficera och plåstra om. Min röda älsklingskjol har, sedan Amadeus blivit TUPPEN i hönshuset, lagts bland de urvuxna och kasserade plaggen trots att jag skulle kunna ha den ett år till. Detsamma gäller min röda hatt som mamma klippt ett praktiskt hål i för hästsvansen och som jag kände mig så fin i.
Och grannkvinnorna klagar för bland deras färggranna plagg är det svårt att hitta skynken utan inslag av tuppkamsrött, vilket ofta ställer till kalabalik eftersom vattenpumpen ligger mitt i Amadeus revir. Pappa brukar skoja och säga att Amadeus vaktar bättre än vår schäferhund Primus. Men de vattenhämtande, skrattande och pratglada kvinnorna, i sina brokiga skynken, är det inte meningen att vare sig Primus eller Amadeus ska jaga bort för de hör till livets puls på missionsstationen i Kavumu.
När mamma och jag kommer in i hönshuset ser vi att Agda ligger på äggredet. Hon går då fram till redet, lyfter försiktigt upp henne och tillrättavisar henne: ”Nej, du Agda, det är inte dags för dig att ruva än. Du får allt fortsätta att värpa ett tag till.” Men när mamma håller sin hand under Agdas stjärt börjar hon skratta av överraskning och hänförelse. ”Men kors-i-all-sin-dar, jag har väl aldrig sett på maken!" utbrister hon med kära-hjärtanes-förtjusning. Sen visar hon mig ägget som Agda värpt i hennes hand och när jag försiktigt, på hennes uppmaning, smeker det ännu varma ägget, känner jag att det är lite mjukt i skalet. Mamma förklarar då att det är nödvändigt att ägget är mjukt och följsamt för annars skulle hönan gå sönder när det pressas ut ur hennes kropp. Att det är på samma sätt med bebisarna när de föds. Att deras huvuden då också är mjuka och formbara. Och jag tänker att det var tur att även mitt huvud en gång för länge sen vid Den stora jordbävningen också var mjukt och följsamt.
Varje kväll i skymningen samma ritual. Mamma och jag hand i hand. Hennes fladdriga kjol mot min flickkropp. Då och då en lätt beröring av hennes ben och hennes blick som nu och då söker min. Läppar som ler när våra blickar möts och hennes hand som då sluter sig tätare runt min. Så vill jag minnas att det var i mitt lycksaliga barndomsland. 
Men i sanningens obarmhärtiga strålkastarljus kan jag dra mig till minnes de tillfällen då jag får gå ensam till hönsgården. Då när mamma har viktigare saker att göra. Som att kriga mot Andevärldens furste  men de händelserna tänker jag inte berätta om här i denna blogg. Däremot har jag skrivit om dem i mitt manus, De tusen milens längtan, som jag just nu försöker hitta ett förlag till. Vad som hände vid den stora jordbävningen tänker jag så småningom berätta om här. 
När jag tänker på det ovan beskrivna barndomsminnet känner jag mig priviligierad. Hur många barn idag får smeka ett nyvärpt ännu varmt ägg? För mig har händelsen blivit en metafor för livet: Liksom ett nyvärpt ägg vill jag möta livet: sprött och sårbart. Dock varmt och formbart.
Kram
Kinna