Även i krigets skugga firar man jul

Även i krigets skugga firar man jul

Året är 1960 och jag befinner mig tillsammans med mamma, pappa och lillebror fortfarande på Kavumu i Kongo. Det är egentligen inte meningen att vi ska vara här. De flesta vita har redan lämnat landet men pappa hade envisats med att bygga klart kyrkan innan han ville lämna landet och nu ser det ut som att det är för farligt att ge sig ut på vägarna. Mina två storasystrar befinner sig sedan några månader hos släktingar i Ulaya (Sverige). Så denna jul är den första, men absolut inte den sista,  jag firar utan mina systrar. 

Det blir en sorglig jul utan ljusstöpning, korvstoppning och doftande hinkar med nybryggt svagdricksbubbel, pepparkaksgubbar, rödguldiga julgranskulor och stearindroppande julgransljus.

För i orostider stöper man inte ljus eller stoppar korv eller brygger svagdricka eller bakar pepparkaksgubbar. I orostider tar inte heller pappor med sig sina små barn ut i skogen för att välja den vackraste julcypressen. Och vi får inga julkort eller julklappar från släkten i Ulaya för i orostider fungerar sällan postgången.

Nej, i orostider blir aldrig jular riktiga jular men vi läser i alla fall Det hände sig på den tiden och

tackar Jesus att han var så snäll så att han, trots att han var Gud, ville födas i ett enkelt stall. 

Jag låtsas att jag är Maria och föder min förstfödda plastdocka som kan kissa i cypressgrottan, som jag  några veckor tidigare ställt iordning. Den var tänkt att, i händelse av krig, användas som skyddsrum. Där i mörkret lindar jag Jesusbarnet och lägger honom på en bädd av cypresskvistar och gräs. Men Lillebror har bara tid att vara Josef en kort stund så jag får klara av allt bestyr på egen hand. Inte heller kommer det några herdar eller vise män så efter ett tag känns det ensamt i cypresshäcken. Då lämnar jag Plastjesus som kan kissa och beger mig till hyddorna för att gosa och leka med levande bebisar som kan kissa på riktigt.

Efter detta julfirande fick jag fira jul med HELA min familj bara tre, högst fyra gånger. Säkert var det därför jag igår njöt så av att få omges av familjen. När jag för tredje gången är på väg att säga typ : "Tänk vad fantastiskt det är att ha en familj! Att få lov att känna denna gemenskap!" tänker jag att nu får jag väl sluta tjata. De kan ju tro att jag är senil...

God jul önskar jag er alla och ni som har förmånen att fira omgivna av familj och vänner, glöm inte att visa varandra kärlek och uppskattning.
Christina