Bwana och Linnea möts i himlen

Om att känna utanförskap...

Visst har vi väl alla upplevt känslan av att inte höra till? Inte passa in. Inte duga.  Det andra programmet i SVT-serien Helt lyriskt tar upp detta tema genom att Mattias Alkberg väljer att tonsätta Erik Johan Stagnelius dikt Till förruttnelse. Dikten handlar om Stagnelius längtan efter döden, som en gång för alla skulle befria honom från det stora utanförskap han, inte bara upplevde, utan även befann sig i. 

Förruttnelse hasta o älskade brud
att bädda vårt ensliga läger
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud 

Under en tid i mitt liv - tack och lov är det rätt länge sen nu  - upplevde även jag ett stort utanförskap. Orsaken till detta var flera samverkande faktorer. Jag var nyskild och kände utanförskap till andra par och familjer. Jag avslutade min akademiska utbildning och hade ännu inte hunnit skaffa mig ett  jobbrelaterat umgänge. Men framförallt bröt jag med den religiösa tillhörighet jag vuxit upp i. Jag gjorde helt enkelt  slut med Gud och med det gick jag bland annat miste om gemenskapen i kyrkan, där jag  varit aktiv i barnverksamheten.  Jag blev i mångas ögon en avfälling och det är egentligen inte så konstigt. Genom mitt avståndstagande ifrågasatte jag ju  mina vänners livsval. I den mån någon hörde av sig var det i syfte att få mig att komma tillbaks men jag hade kommit till en punkt där det inte fanns någon återvändo.

En del uttrycker det som att de förlorar sin tro men det gör inte jag. För mig var det ett rationellt beslut,  en intellektuell  reaktion på mina religionsvetenskapliga studier på Stockholms universitet. Min avsikt med dessa studier hade varit att utmana min tro. Jag tänkte nämligen att om Gud skapat hela mig så inkluderade det även mitt förnuft, min intellektuella kapacitet. När jag undervisat i religionskunskap på gymnasiet har jag definierat fundamentalism med att i kollisionen mellan tro och vetande måste alltid tron segra. Otaliga var de krockar jag redan upplevt och genom mina studier skulle det komma fler. Upptäckten  att man genom C14-metoden kunnat konstatera att staden Jeriko legat i ruiner i tusentals år när Joshua med kompani efter ökenvandringen kom fram till staden, knatade runt den sju gånger innan de blåste i basuner så att murarna som omgärdade staden föll som käglor, är bara ett exempel. 

Om jag hade haft en annan typ av tro, en älska-din-nästa-som-dig-själv-statskyrklig variant hade jag säkert inte behövt genomgå denna smärtsamma separation men den tro jag hade fått med mig i modersmjölken gick inte att förena med det vetenskaplig förhållningssätt mina studier resulterade i. I denna process växte jag visserligen som människa men den hade en baksida. Jag blev ensam. Var skulle jag nu hitta en ny social tillhörighet? Ny gemenskap? Nya vänner? 

De flesta av det fåtal vänner jag i detta skede började få hade sin ungdomshistoria på barrikaderna. Men hur skulle jag uppleva sann gemenskap med dem? När de hade demonstrerat mot USA och för Vietnam så hade jag lika passionerat talat i tungor eller försökt frälsa knarkarna på plattan. Nej, någon djup gemenskap med dem kunde jag omöjligt känna. Jag upplevde istället ännu ett utanförskap, vilket jag fångade i en dikt:

Alienation

De pratar barrikader
diskuterar FNL
Den gamla goda tiden
de minns den som igår
fast grånande är hjässor
ja, kala är en del
och tidens tand har satt små spår
i förr så släta anletsdrag

Men jag står utanför

och minns min pärleport
och käpp och stav som ej ger tröst

almarna år folket

folket Mao-Tse Tungs
och Stora-språngrevolution
och grön-vågkollektivism
ryms nu i bärbar attaché

Men jag står utanför

med träd som huggits ned och kastats i Gehenna
med löftesbrott om skön, grön äng
och vatten som ger liv

soppa kokt på linser

och utsvängda var jeansen
och böljande svall utav hår
i akademisk proletärsupporterkår

Men jag står utanför

med minnet av friserad knut i nacken
som stramar och gör ont

sexuell libertinism

i älska här
och älska där
och älska nu
- nej, inte sen!
och gärna många på en gång

Då  står utanför

och skäms för sexuell misär
i ställning á la missionär
men minns i gudens kraft extas
i former utav tungomål

och karismatisk Rama Krishna

blev även svensk inkarnation
med flower
som power
och rökelseringar
och kroppsriktig ställning
mantra och guru
mystikemballerat paket ifrån Östern

Där står jag  törnekransutsmyckad och ser på

för på korsträdet hänger
i plågad ställning
min guru visst kvar
för Huvudskallens plats
blev aldrig redd av bolsterdun
men blodsbestänkt av hat och krig
blev klippan
den som brast för mig

då dricker jag mitt ättiksvin

och vrålar ut min törst och längtan i
"ALLT FULLBORDAT ÄR!"

dock allt förlorat är...

När murarna föll 1989 kom många av mina vänner att hamna i samma livskris som jag, den livkris som föds av att man börjar ifrågasatta det man en gång blint trott på. Med samma röst kunde vi ställa frågan "Hur hade vi kunnat gå på hela detta trossystem?" Ja, det var så jag uppfattade  deras politiska ställningstagande; som ett heltäckande trossystem med en fundamentalistisk slagsida.

Idag när känslan av utanförskap i något sammanhang kommer krypande slår jag bort den och säger till mig själv: "Tagga ner! Sluta tyck synd om dig själv! Du är ju bara här för att göra en sociologisk undersökning." Sen påminner jag mig om den gemenskap jag verkligen har: Mina barn med respektive, mina barnbarn, mina systrar och syskonbarn som ger mig så mycket glädje och en känsla av tillhörighet. Och så har jag några riktigt goa vänner och dem är jag dj-t rädd om. 
Kram 
Christina