Bwana och Linnea möts i himlen

En kärleksreligion?

När det var dags för mig att skriva min C-uppsats i litteraturvetenskap tänkte jag först att jag ville undersöka det religiösa i Viktor Rydbergs (1828-1895) författarskap. Ni vet han som skrev om Tomten som vandrar omkring och söker svar på samma typ av frågor som vi alla  gör  - periodvis åtminstone. Jag tyckte att det var ett smart drag av mig att här utnyttja  kunskaperna från mina  religionsvetenskapliga studier. Rydberg ifrågasatte dessutom  det han hade fått med sig i modersmjölken och såna människor tycker jag alltid är spännande. Tänk att bara våga säga typ: "Jesus var en schysst lirare - faktiskt någon man kan försöka efterlikna - men någon Gud var han sannerligen inte."  Tänk att bara våga det i en tid när man inte ens kunde stava till vare sig religionsfrihet eller sekularisering. Det blev ju förstås ett Herrans liv. Speciellt bland prästerna.

Efter några dagar instängd på KB med Rydberg försvann dock, av någon för mig idag okänd anledning, min inspiration så jag knatade iväg till min handledare för att fråga om  han möjligen kunde tipsa mig om något annat intressant uppsatsämne.  Han föreslog då att jag skulle undersöka Ellen Keys kärleksuppfattning i Lifslinjer I och II,  böcker som Key hade skrivit i början av 1900-talet. Jag tyckte det lät intressant; kärlek är ju alltid spännande att undersöka. Vad är äkta kärlek? Det måste väl vara mer än det där pirret man ibland kan känna? Det här ville jag verkligen under några månader undersöka och diskutera med Ellen Key. En bidragande orsak till mitt nyvaknade intresse för kärleksämnet var säkert att jag  vid tillfället  höll på att skilja mig och då är det väl lämpligt att ägna lite tid år eftertanke och reflektion.

Jag fann snart att Ellen Key var en dam med mycket bestämda åsikter.  Väldigt snabbt blev jag fångad av hennes kärleksuppfattning.  Hade jag möjligen stött på en kvinna som hade stiftat en kärleksreligion, vilken hon dessutom målade med ett språk som närmast kunde liknas vid Bergspredikans? Hon vände liksom upp och ner på det rådande samhällets uppfattning om kärlek och relationer. För Key var nämligen alla barn som avlats i kärlek äkta barn. De oäkta barnen var de som var resultat av de, på den tiden i de övre samhällsskikten vanliga, ihopmatchade och kärlekslösa äktenskapen.  Vad prästerna sa om utomäktenskapliga barn det gav Key sjutton i. Kärleksbarn var äkta barn. Spelar ingen roll om de var födde inom eller utom äktenskap. Punkt.

Men jag höll inte med om alla Keys åsikter. Som feminist var hon en urbota biologist - alltså en sån som tycker att det finns stora biologiska skillnader mellan män och kvinnor. De som inte höll med henne - alltså de som tyckte att det var samhället som skapat de största skillnader, de, menade Key, ville skapa ett tredje kön. "Dessa manhaftiga fruntimmer äro snart utdöda." förutspådde hon med profetisk övertygelse. Men just då, i min egen skilsmässokris, orkade jag inte bry mig eller ens tjafsa med henne om detta. Det var ju kärleksbegreppet jag var mest intresserad av att diskutera med henne och man behöver ju inte hålla med varandra om allt för att bra samtal ska uppstå.

Min uppsatts synades i sömmarna och godkändes, livet fortsatte och jag ägnade inte Key speciellt många tankar. Hon är ju inte en författare man behandlar i litteraturundervisningen på gymnasiet så hon las till handlingarna, Trodde jag. Men när jag för några dagar sen, när jag läste igenom texter jag tidigare skrivit, insåg jag att hon inte var helt bortglömd. För det man en gång matat sig med finns på något sätt kvar inuti en, Så tror jag att det är. Bland mina texter hittade jag ett brev jag i en livskris skrivit till Gud. Och där i detta brev fanns  inspiration från såväl Viktor Rydberg som Ellen Key:

Käre/a Gud,

Det var länge sen du och jag pratades vid. Jag är ju en sån där avfälling eller Guds barnbarn så jag har tidigare tänkt att det kanske inte är ok att jag pratar med Dig. Men nu har jag tänkt om. Varför skulle jag skämmas inför Dig? Det är ju inte jag som kallar mig  avfälling och jag är inte så säker på att ens Du gör det.

 ”Jag fajtades med Gud. Jag vann. Han dog.”  Så var jag stöddig nog att under en lång period beskriva min relation eller kanske jag säga min icke-relation med Dig. Men här har jag också tänkt om. Det är stort att kunna tänka om. Undrar ifall Du kan göra det.  För om Du är en sån där stöddig typ som har alla färdiga svar, som dessutom inte är reviderbara, och alltid har rätt vet jag inte om jag har lust att ha kontakt med Dig. Jag tänker att jag i mitt brev till Dig ska försöka ta reda på vem Du är. Det vill säga vem Du är för mig.

Jag har funderat på om hela min gamla Gud-jag-relationen inte är en fråga om Du finns eller inte utan snarare är en semantisk fråga.  Jag menar att etiketterna ateist, avfälling, hedning eller gudsförnekare bara beskriver mitt förhållande till det gudsbegrepp jag fick med mig i modersmjölken. Tänk om Du inte alls är på det där sättet de sa att Du var – sträng, kontrollerande, straffande och krävande bara för att nämna några egenskaper - då har jag ju gjort slut med Dig alldeles i onödan. Du kanske är något annat som jag egentligen gillar. Jag kanske till och med trivs att vara nära Dig och Du kanske trivs med mig. Du kanske tycker att jag är spännande, dynamisk och vital, ja, till och med attraktiv. Tänk om det är så att Du sörjer och saknar mig lika mycket som jag sörjer och saknar Dig, det vill säga Dig som jag anar att du skulle kunna vara.

Men jag vill att Du från början ska ha klart för Dig att jag inte saknar den där stränge Guden som var på väg att förpassa mig till en evig eld och pina och plåga. Jag saknar inte heller det övertag Du i all Din maktfullkomlighet hade.

Men jag saknar någon att förundras över. Jag saknar någon att diskutera livets under med. Jag saknar det ständiga samtalet med någon.  När jag tidigare talade med Dig så sa jag nog bara det som jag förväntade mig att Du skulle gilla. Allt jag då sa, allt jag tog upp var silat genom ett sliskigt salighetsfilter och till slut blev jag trött på alla floskler. Och Du var bara tyst.  Men nu tänker jag att Du var tyst för att du inte orkade höra på det religiösa svammel jag gjorde mig skyldig till. Om någon hade talat till mig som jag talade till Dig så hade jag nog också slagit dövörat till. Jag ber dig verkligen om ursäkt för att jag gav mig hän åt detta religiöst spektakulära liv men det man får med sig i modersmjölken är inte alltid så lätt att bli kvitt. En dag bestämde jag mig dock för att nu fick det vara slut med detta Herrans liv. Men då slängde jag visst ut barnet med badvattnet och det var ju inte så bra.

Nu när jag gör ett nytt försök att få kontakt med dig, när jag än en gång och kanske för första gången naket och ärligt sträcker ut min hand och söker Din närhet sker det utanför alla av mig kända religiösa konventioner och traditioner.  Jag vill inte påstå att Du har varit speciellt tydlig utan en aning dimmig och blek i konturerna men Du har säkert inte haft det så lätt och jag kan tänka mig att det som är genuint för Dig kanske har drunknat i allt basunljud och harpospel och cymbaloljud och dogmatik och kyrkotjafs och teologi. Men  nu när jag har  kommit till den punkt i livet då jag skalat bort allt runt-omkring-oväsen  och då kanske Du har en chans att möta mig på dina och mina villkor.  

Faktiskt ganska ofta händer det att jag känner Något alldeles påtagligt gudomligt och heligt och det skulle ju kunna tänkas att det i själva verket var Du. I så fall har vi alltid haft en relation fast jag inte har förstått det.

 Min utgångspunkt är alltså att Du inte är den där antropomorfa gubben som sitter uppe i sin himmel och skriver upp alla dumheter jag gör. Och inte heller att du vandrar omkring på gator av guld och passera portar dekorerade med pärlor. Att Du skulle leva i sån lyx när så många människor här nere på jorden svälter kan väl knappast kallas kärlek. Och det skulle storligen förvåna mig om Du planerar, projekterar och administrerar den etniska rensning de ”heliga” kallar domen.

Nej, Gud om Du finns så var det nog Du som var där i skogen i Roslagen på hösten när trattisarna plötsligt bredde ut sig framför våra fötter, min älskades och mina. Sen fortsatte Du att vara när vi satt i trädgården på de blåmålade bänkarna och rensade svampen, tände vedspisen  och lagade en härlig svampomelett som vi hungrigt åt efteråt.

Men nu Gud kanske Du blir generad och rodnar, men jag tror att Du var älskogen efter denna underbara sensommardag i Roslagen då våra kroppar sökte stilla den kärlekshunger som väcktes till liv redan i svampskogen när våra händer gång på gång bara råkade snudda vid varandra därför att vi bara råkade välja samma svamp och av en händelse råkade vi då titta upp på varandra. Men där slutar råkandet och vi smeker varandra med våra blickar och telepatiskt utbyter vi tankar och fantasier om vad som nödvändigtvis måste hända då när svampen är rensad och tillagade och avnjuten. Just det pirret i alla celler före måste vara du. Och extasen när hungern mättas måste vara Du och jag måste säga att allt snack om endorfiner och seretoniner känns alltför naturvetenskapligt tråkigt och glädjedödande för att beskriva det tillfället.

Var det Du som var ljuset jag tände en gång för min älskade!

Det var spirande hopp och kärlek och tro.

Det kan låta som floskler och utnötta ord,

men jag minns än idag dessa heliga stunder sprungna ur den förvandlande kärlekens kraft.

Om detta inte var Du är jag hedning, gudsförnekare och ateist.

Var det  Du som var det goda, det sanna, det sköna i vårt nakna och ärliga kärleksprojekt?

Jag var lycklig och fri från allt gammalt bråte som synd och straff, basuners ljud och pärleport och lammets blod och huvudskallens plats.

Var det möjligen Du som fanns där i en helig stund när jag kramar min gamla mor som i mitt öra viskar förlåtande ord.

Då fanns Du kanske där och jag tänker att Du i så fall  är relationer och relationer är ödmjukhet och ödmjukhet leder till försoning. 

Och jag bestämde mig för att börja bygga mitt eget tempel och det templet fick heta Goda relationer.  Byggstenarna kallade jag Ödmjukhet, murbruket Försoning och reglarna fick heta Empati. Men första stenen hette inte kärlek till min nästa utan kärlek till mig själv precis som jag var med alla mina tillkortakommanden. Det var då som jag för första gången kände Det som jag ville kalla något annat än det jag var van vid men som jag inte hade något namn för, därför att det namn jag hade var nersolkade av halleluja och kors som  hade kommit på tvärs i mitt liv. 

Så Gud om Du finns för mig – det är fortfarande en öppen fråga - så ryms Du inte i några  harpospel eller tungomålstal eller uppiskad extas eller strängmusik eller tidstecken eller halleluja eller kors.

Nej om Du finns för mig tror jag mig nu veta att jag själv bär ansvaret att skapa heliga stunder. Och jag börjar ana att Du finns i ett ödmjukt förhållningssätt till min nästa. Det är då Du känns i rummet. Och om Du finns så har Du gett mig ansvar för mitt liv här och nu. Det är då jag får vara med om underverk.

Med vänliga hälsningar
en liten varelse som gör sitt bästa för att förvalta det liv hon fick till skänks.