Sann kärlek segrar alltid

Om vad som (inte) hände vid den stora jordbävningen och om att trots allt vara ett unikum...

Hon som föddes vid den stora jordbävningen blev mitt stående epitet eftersom min far behövde denna tidsmarkör för att komma ihåg när jag föddes.

”Vänta ett tag. Låt mej tänka efter. Visst var det väl du som föddes vid den stora jordbävningen? Jamen då måste du vara född i januari. Vilket år var den?” brukar min far säga varje gång mitt födelseår och datum kom på tal. Ungefär femtio skälvande sekunder tänkte han sen efter innan rätt årtal kom och alla, inte minst jag, kunde pusta ut. För det hade varit för pinsamt om han hade kunnat alla sina barns födelsedagar och år utom mitt. Under hela min fars liv skulle det varje gång min födelse kom på tal vara lika besvärande, för det var som att det var omöjligt för honom att följa mina årsringar.

Men den stora jordbävningen hade han full koll på och den blev förståeligt nog en viktig tidsmarkör, till och med viktigare än att få en unge till. Speciellt som den ungen blev en flicka när han redan hade två av detta kön. För min far trånade efter att få fullborda den såväl heliga som den patriarkala familjen och den kunde bara bli verklighet med en son. 

För mig kom dock jordbävningen bli märkvärdig på ett helt annat sätt. Tänk att inte bara mor skälvde och sprack när det var dags för mig att tränga mig ut ur hennes sköte. Tänk att även jordens inre bävade och skälvde. En sådan födelse måste bara innebära något alldeles speciellt.

Länge levde jag i förställningen av att det gick till ungefär så här:

Stenarna rullar under fötterna, hundarna skäller, fåglarna tystnar och himlen färgas röd. Hyddorna och de i all enkelhet tegelstensmurade husen med plåttak där de fattiga bor, klarar inte jordens

ursinne utan faller som käglor. De vitas sjukhus i de vitas kvarter i Usumbura med de stora vackra, vitkalkade kolonialvillorna med hänförande utsikt över Tanganyikasjön är dock stabilt byggt och klarar därför jordens vrede. Där händer det just i denna stund då Atlas inre bävar, att jag, en klump på över fyra kilo blir manglad och kramad så hårt när jag pressas genom min mors sköte, att jag nästan går sönder innan tycket släpper och jag kommer ut i luften. Hela min kropp expanderar då den fuktiga tropikluften sugs in i mina lungor.

En belgisk nunna i vitt dok navlar av fyrakilosklumpen och hälsar mig välkommen till världen genom att lyfta upp mig i luften och ge mig en dask i stjärten. En explosion av nya känslointryck; luften mot huden, ljudet av förlossningssalens instrument, spritlukten som tar kommandot över alla de övriga sjukhuslukterna, händerna som barnmorskevant håller mig. Och så dasken. Jag reagerar omedelbart och kommunicerar för första gången med ett skrik som innehåller det enda som är viktigt just nu: JAG FINNS! SE MIG! Efter skriket drar mina lungor med full kraft åter in luft. Jag har blivit en ny jordevarelse – en fri människa som känner kontakten med mjuk och varm hud.

Så öppnar jag ögonen och bländas av alla intryck. Min flackande blick fastnar för ett par ögon på nära håll. Dessa ögon ser på mig med välkomnande värme. Kanske även med kärlek. Är det min mors ögon jag möter? Det spelar egentligen ingen roll för det enda som är viktigt just nu är att jag är trygg. Kaoset runtomkring betyder inget bara jag får känna värmen av en famn och kontakten med ögon som kommer tillbaka och vilar på mig. Ögon fyllda av ömhet.

                                                          
Men så gick det inte till för så märkvärdig var inte jag att jag ställde till med ett sånt herrans liv och kaos vid min ankomst. Nej, min jordbävningsfödelse blev jag snuvad på några decennier senare då jag av min mor fick veta att hon som föddes vid den stora jordbävningen kommit till världen några veckor före den. Att den stora jordbävningen i själva verket skakade sina grundvalar först efter det att jag gjort min allra första skumpiga bilresa på de knappt farbara afrikanska vägarna upp bland bergen till missionsstationen Kayogoro. Det är först då den kommer, den stora jordbävningen, med sitt ursinne.

Jag ligger ensam och sover inne i huset när det börjar mullra och jordens inre sätter igång med sitt bångstyriga kråmande. Min mor hinner nätt och jämt rusa in för att rädda mig, innan huset delvis rasar. Sen sitter hon nyförlöst och utmattad flera nätter i rad i bilen i väntan på att efterskalven ska ebba ut med den lilla nyfödda bäbisen i sin famn medan mina två äldre systrar sover i baksätet. För bilen är just nu den säkraste platsen. Den har inga pålar nerstuckna i den upproriska jorden och den skyddar oss även från leoparderna som hungrigt smyger omkring bland bougainvillea, hibiskus, palmer och akacieträd i missionsstationsparken.

Det må väl vara min mor förlåtet och ingen har rätt att klandra henne om hon, när hon sitter där med sina tre små flickor i bilen, längtar till sin egen mor och sina syskon. Till tryggheten på bondgården där på Hallandsåsen. Trots förvissningen om sin kallelses gudomliga storhet, kan jag långt senare när jag tänker på henne och hennes livsresa, känna ruelsens och längtans värk som bränner inuti henne. Känna hennes längtan bort från jordens raseri. Från leoparder. Från malariamyggor och dysenteri. Från vägarna, som under regnperioderna helt eller delvis sköljs bort av de tropiska regnen och som då inte är farbara mer än några kilometer i taget.

Men det är på grund av sin gudomliga kallelse att göra alla folk till lärjungar som hon sitter där i bilen med mig, det nyfödda flickebarnet i sin famn. Det molar och värker och blöder fortfarande från underlivet för jag var så stor och mitt huvud var större än de två tidigares så hon sprack sönder ordentligt. Men hennes fäders och mödrars missgärningar förbjuder henne att klaga. Med smärta skulle även hon föda sina barn. Så står det skrivet och på hennes Mästares befallning skulle de födas till den röda jordens barn.

Jag tänker först när jag får min födelsehistoria reviderad att jag gick miste om en del av min identitet men sen tänker jag att jag med eller utan jordbävning är märkvärdig. Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är, skrev

Edith Södergran som svar på den kritik hon blev utsatt för. En annan kvinna som lite sent i livet, men tack och lov inte för sent, upptäckte sina unika dimensioner är Dagny Carlsson. Hon vägrar att låta åldern sätta käppar i sitt livshjul. Man ska inte gamla sig är hennes signum.

Vi är alla unikum och det finns ingen anledning att göra oss mindre än vi är. Vi behövs alla för att på olika sätt göra vår värld bättre.

(…)  när vi låter vårt eget ljus skina
ger vi omedvetet andra tillåtelse
att göra detsamma.

När vi har gjort oss fria från vår egen rädsla,
gör vår närvaro andra automatiskt fria.

Nelson Mandela 

Kram
Christina