Sann kärlek segrar alltid

Om jag var Gud skulle jag bli skitförbannad om man skrämde folk i allmänhet, barn i synnerhet att tro på mig....

Vi levde i den yttersta tiden. Som en tjuv om natten skulle Brudgummen komma och hämta sin brud men till den skaran förstod jag tidigt att jag inte hade någon chans att kvalificera mig. Säker på det blev jag när jag  i Filadefiakyrkan i Bankeryd lyssnar på en predikant:

”Det spelar ingen roll om du kan låta bli att göra syndiga saker, ty så säger Herren; alldenstund dina tankar är onda tillhör du ej Kristi Brud.”

Det var typ så predikanten sa. Sen kom en fyrtiofem minuters målande beskrivning av vad som kommer att hända dem som är orena i tanken. Krig. Farsoter. Naturkatastrofer. Sen domen och helvetet. De som inte ständigt i sitt inre ber sin frälsare om hjälp att motstå satans frestelser utan istället låter sitt inre befläckas av tidens synd genom att lyssna på världens musik, ägna kvällarna åt televisionstittande eller i sitt inre låta sin uppfinningsförmåga lustfyllt skapa egna bilder och fantasier. Ni fattar; för mig var det kört. Jag var i puberteten och det mesta jag tänkte på och fantiserade om var definitivt inte ur detta perspektiv rumsrent.

Så från och med den predikan väntar jag inte bara på Den Stora Vedermödan utan också på domen och evig pina i Helvetet. Jag hade tills nu tränat och blivit duktig på att vara snäll och lydig. Snäll till egen utplåning. Lydig som en programmerad robot men nu inser jag att detta inte längre räcker. Jag försöker men misslyckas att  styra mina tankar på samma sätt som jag tidigare styrt handen bort från de frestande havrekakorna med russin i men hur jag än anstränger mig att kontrollera  dem misslyckas jag. I de syndfrias värld där jag lever är jag övertygad om att det bara är jag som är förtappad så jag har ingen att dela min förtvivlan  med. För gör jag det kommer de  misstänka att jag är en avfälling och den skammen kan jag inte stå ut med. Med låtsad salighet  håller jag därför god min.

Helvetet ska visserligen inte komma på en gång. Först kommer Tusenårsriket. Det är då varg och lamm ska beta sida vid sida. Det är då alla krig tar slut och alla människor lever i fred och glädje med varandra. Men tusen år är bara tusen år och i jämförelse med Evigheten är det som en blinkning. En piss i Stilla havet. Men det värsta är ändå; Jag kommer att bli lämnad ensam kvar när ALLA runt omkring mig en dag bara vips är borta.  

En dag finns det inte någon förklarande lapp på köksbordet när jag kommer hem från skolan. På skrivbordet ligger bibeln uppslagen och jag kan se att min far har skrivit några meningar på ett papper som ligger bredvid. Det ser ut som han just var i färd med att förbereda söndagens predikan när det hände. I köket höll min mor visst på att förbereda middagen.  Jag går runt i villan och överallt ser jag spår efter aktiviteter. 

Men ingen är hemma.

Då öppnar sig porten till det rum inuti mig där jag tidigare gömt all den skräck inför vad som ska hända när Kristi brud rycks upp på skyarna för att möra Brudgummen.  Upp ur detta rum kommer ångestens skrik så starkt att jag inte längre förmår hålla mig upprätt utan sjunker ihop på golvet där jag blir liggande. Nu har det hänt. Nu är jag lämnad ensam i ett världsherravälde styrt av Antikrist.

Då hör jag nyckeln i låset. Och min mors glada röst. Jag torkar tårarna.  Anstränger mig att se ut som det var vilken efter-skolan-dag som helst. 

”Är du redan hemma, Kinna? Grannarna ringde och bjöd in oss på en eftermiddagstår. Det känns som att de snart är redo att ta emot frälsning. Vi fick till och med be en stund tillsammans med dom innan vi gick hem. Oj, är klockan så mycket!”

Tack-gode-Gud! Tiden för Den Stora Vedermödan var ännu inte mogen. Men mitt söndergråtna ansikte och efter-gråten-hickan? Och paniken som vägrar släppa sitt grepp inuti mig och som fortfarande måste synas i mina ögon? Inte kan jag visa mig så här. Så jag går in i badrummet och tar  ett lugnande varmbad. Ingen ska få veta att jag inte är redo. Att jag är en förtappad syndare.

När det var dags för mig att byta ut mina apokalyptiska jeans mot ett par sekulariserade gick jag i terapi. Jag behövde två år för det tar tid att göra upp med en varje-dag-propaganda som genomsyrat en hel barndom. Min psykolog sa när jag berättade om denna del av läran:

”Du har varit med om en hel del jobbiga separationer under din barndom men det värsta man kan utsätta ett barn för är det ständiga separationshotet.”

Under hela min barndom  dissekerades världshändelser vid måltiderna i jakt på tidstecken som var och en var bevis på att vi levde i den yttersta tiden. Och det var gott om dem: Kubakrisen, Kongodito och Kalla kriget. Att vi befann oss i  den Lilla Vedermödan som efter sina sju år skulle föregå den Stora Vedermödan. Exakt när detta skulle hända visste vi inte men alla var övertygade om att vi befann oss mot slutet av den Lilla Vedermödan.

Som en tjuv om natten skulle han komma, Jesu brud. Då skulle två mala vid samma kvarn. En skulle ryckas upp. Den andra lämnas kvar. Två skulle ligga i samma säng. En ryckas upp. Den andra lämnas kvar. Två skulle klättra  i samma träd. En skulle ryckas upp. Den andra lämnas kvar. Två skulle gå till hönshuset och plocka ägg. Mamma skulle ryckas upp. Jag lämnas kvar. 

Om jag vore Gud skulle jag bli skitförbannad om man försöker skrämma små och stora barn att tro på mig. Och denna destruktiva lära finns kvar i olika församlingar, speciellt i dem som påverkats av Trosrörelsen. 

Mina tankar går till Knutby och jag önskar att alla, särskilt de som vuxit upp i sekten, nu ska få upprättelse så att de kan gå vidare. Det går att göra det men de kommer att behöva långvarig psykologisk hjälp. Jag önskar att samhället förstår det och erbjuder dem det, Och ni runt omkring: Var nyfikna! Ställ frågor! Det här är berättelser som behöver berättas. 

Till er politiker: STÄNG ALLA RELIGIÖSA FRISKOLOR! Låt åtminstone skolan få bli en  zon fri från indoktrinering och för tankens frihet! 

Till lärare, kuratorer, psykologer på BUP ja, alla ni som i er profession möter barn och ungdomar: Skaffa er kunskap om sekteristiska och apokalyptiska läror! Jag ställer gärna upp och berättar. 

Till Pingstkyrkan: Det är hög tid för er att ta avstånd från denna del av läran och be om ursäkt. Det här handlar inte om Gud finns eller inte. En kärleksfull Gud skulle aldrig tillåta att människor lever i skräck. En kärleksfull Gud vill att hans barn ska leva i harmoni med varandra. Så måste det få vara!

När jag  gick i terapi för att göra upp med det destruktiva i den religiösa kontext jag växte upp i behövde jag ett sätt att uttrycka min kamp. Jag valde då den lyriska formen  Här kommer ett av dessa försök: 

Eskatologi
Det låg i tiden
att uppfostra barn
för den andliga striden

Fåren till höger
Getterna till vänster

Kalla kriget
Kubakrisen
Kongokrisen
Fikonträdets mognadstid

Fåren till höger
Getterna till vänster

Vredesskål till brädden fylld
vattnets blodsmetamorfos

Men när kommer hem och ingen är hemma
blir jag en ångestbräkande get
som nu ska lida för mitt val
mellan harpospel
och brinna i en evighet

Söker tillit
söker hopp
söker kärlek
söker mening utan svar
söker rening utan offer
söker lening utan vard
söker ej försätta berg

söker livet här och nu...

Christina