Bwana och Linnea möts i himlen

En Gul Änka i all ära men inget går upp mot kärlek och välvilja

"Så är det äntligen dags att korka upp den Gula Änkan för att fira att jag hittat ett förlag som är villig att publicera min roman De tusen milens längtan (…)"

 Tre dagar efter mitt face book-inlägg kunde jag räkna ihop cirka 400 tummen-upp, röda hjärtan och wow-reaktioner från såväl kända som okända vänner på olika fb-sidor där jag publicerade mitt inlägg. Dessutom massor av kommentarer som "grattis", "lycka till" och "va häftigt". Jag hade inte förväntat mig sååå mycket kärlek och välvilja.  Så tänker jag att det är  få som vet vad min roman handlar om och eftersom jag inte vill att någon ska köpa boken och sen ställa in den oläst i bokhyllan så vill jag här ge en kort resumé. För mer än tio års arbete vill inte stå oläst och samla damm. Nej, min berättelse vill möta sina läsare, vill kritiseras och beundras, ifrågasättas och bejakas. Därför har jag planer på att besöka bokcirklar och andra sammanslutningar som valt att läsa romanen. Givetvis gratis för nuförtiden har jag plenty of time för det viktiga i livet: Möten och samtal. 

Under mer än tio års tid har jag alltså ägnat en stor del av min fritid åt  mitt "skötebarn", de två

senaste åren med stöd, uppmuntran och litterära råd från föreningen Liv i Sverige, från vilken jag i våras med glädje och stolthet kunde läsa följande  rekommendation:

Vi i föreningen Liv i Sverige har läst Christina Larssons manus med titeln De tusen milens längtan. Det är ett mycket välskrivet och lättillgängligt manus, därtill engagerande, mycket berörande och intressant. Som läsare vill man inte att berättelsen ska ta slut.

(…)

Det är en ovanlig text, eftersom den ibland skrivs i du-form, och du:et är författarens mamma. Texten är en uppgörelse mellan författaren och hennes mamma framför allt efter mammans död. I slutet av manuset närmar det sig en försoning, när författaren kommer på idén att ge mamman ”sparken som mamma och i stället ha henne kvar som sitt livs allra viktigaste medmänniska”.

Vi i föreningen Liv i Sverige läser uppemot ett hundratal manus varje år, endast ett fåtal av dem blir godkända av oss så att vi kan rekommendera dem för utgivning. Christina Larssons är ett av dem, ett av de bästa vi har läst.

Vi tror också att berättelsen kan ge läsarna perspektiv på hur vuxnas religion kan försvåra barns utveckling men även att det finns en räddning för barnen genom en skicklig terapeut. Texten ger också perspektiv på hur det är att pendla mellan olika kontinenter och då inte alltid Sverige är att föredra att vistas i. Är man född i Afrika så kan det kännas mera som hemma än ett kylslaget Sverige.

Vi rekommenderar Christina Larssons manus De tusen milens längtan med varm hand för utgivning.

”Du har blivit utsatt för det värsta ett barn kan bli utsatt för: det ständiga separationshotet.” Bland annat på grund av det här uttalandet från min psykolog för drygt 20 år sedan, bestämde jag mig för  att skönlitterärt försöka gestalta ett barns upplevelser av religiös vardagspropaganda. Under hela min uppväxt silades nämligen allt som hände runt omkring i ett apokalyptiskt durkslag i jakt på de tidstecken som skulle förebåda ”Jesu andra tillkommelse”.  För några år sen diskuterade jag detta med Martin, en av mina före detta klasskamrater, som numera är präst, och vi kunde konstatera att det är märkligt att detta inte gestaltats skönlitterärt. Men nu är det gjort.  

Men det är ännu ett tema jag har velat gestalta eller kanske snarare problematisera i min roman: Kan man älska en mor som i valet mellan moderskap och Guds kallelse valt det senare? I beskrivningen av min mor har jag strävat efter att inte fördöma utan snarare förstå henne genom att tolka hennes val i livet utifrån den genuskontext hon växte upp i och präglades av. I undertexten av denna strävan är min förhoppning att viljan till försoning lyser igenom. 

Jag är ett missionärsbarn och det händer ibland att jag träffar andra missionärsbarn, det vill säga dem som ännu är närvarande. För bland oss finns det en hel del som tagit livet av sig, blivit missbrukare eller drabbats av annan psykisk ohälsa. Trots att alla är medvetna om detta är det på våra sammankomster få som talar om den mörka delen av vår historia, nämligen de smärtsamma separationerna.   Jag har valt att naket gestalta mina  upplevelser  av att inte protestera, när jag som femtonåring  vinkade farväl till mina föräldrar som jag visste jag inte skulle få möjlighet att träff på fyra år.  För lever man i den yttersta tiden vågar man inte sätta käppar i hjulen för Guds verks framgång. Istället murade jag in min längtan, min känsla av att bli övergiven och min gråt i en för detta ändamål helgad bunker i mitt inre.  Men min längtansvärk vägrade hålla sig kvar där utan vällde fram när jag långt senare fick tillfälle att under två års tid besöka en psykolog. Där i det terapeutiska rummet sprängde den sig ut och kletade ner mitt välsminkade ansikte. 

"Det är ett ömsint porträtt av din mor du ger sa min förläggare, Ingrid, vid vårt första möte och jag blev oerhört glad. Jag hade lyckats gestalta mina stundtals paradoxala känslor för min mor. Medvetet har jag valt bort bitterhet till förmån för kärlek, inte bara för att jag till mitt väsen är en älskande människa utan också för att jag lärt mig att hat och bitterhet mer solkar ner subjektet än objektet. Jag känner att jag begåvats med en ovanlig och spännande barndom och jag är stolt över att jag inte låtit de destruktiva delarna av den få överskygga alla fantastiska möten och spännande upplevelser. Gåvan att ha fått växa upp i två olika kulturer har gett mig en förståelse och nyfikenhet för andra människor.  Det budskapet hoppas jag att jag även lyckats förmedla.

Med förväntningar ser jag inte bara fram emot att se Er alla på releasen utan att även möta er i samtal efter att ni läst min roman De tusen milens längtan.
Kram
Christina