Bwana och Linnea möts i himlen

Om hur jag klarar social isolering i Coronatid och om hur Panta rei - reflektioner kryddat med det verkliga livet blir chic litt... 

Jag fortsätter min spaning efter Coronans påverkan på mitt liv.  Detta inlägg kommer handla om mina strategier för att överleva den sociala misären som uppstått. Kanske kan några av er

hålla med, speciellt ni  som vägrar att slå ihjäl all er Coronatid med Netflix, HBO, Viaplay och C-more.

När jag höll på att skriva min roman De tusen milens längtan kom jag på att det inte räckte med kombinationen att ha något att berätta om och en viss språklig förmåga att gestalta utan att jag var

tvungen att även ha socialt tråkigt i lagom stora portioner, (vilket nu och då hände under mina nio år i Luxembourg.)  Sedan jag för snart tre år sedan flyttade hem till Sverige har jag dock haft så himla trevligt  att det inte har blivit så värst mycket nyskrivande av men nu i den sociala Coronaöknen har jag hittat tillbaks till min skrivarbubbla.  Återigen lever jag efter devisen En dag utan skrivande är en förlorad dag.

Om det kommer att bli något av detta skrivande? Det vet jag som vanligt inte. Jag skriver alltså TÄNKER jag. Jag tänker alltså ÄR jag.  Det var genom orden Gud enligt Genesis skapade i tidernas begynnelse. ”Gud sade och det blev och han såg att det var gott.” På samma sätt vill jag vara skapare av MITT liv och ett viktigt redskap i denna skaparprocess är just skrivandet.  Genom skrivandet får jag chans att reflektera över, inte bara det som händer här och nu utan även de val jag gör i livet. Liksom guden i Genesis kan jag i bästa fall konstatera att Det var gott och i de fall det inte var det kan jag förändra mitt liv i en mer önskvärd riktning. Att förändra sitt liv är, enligt mig, en alltid pågående process. Man är gammal den dag man istället för att stiga ner i en porlande bäck eller brusande älv väljer en vattensamling med stillastående vatten - ett träsk, för att alludera på Heraklaitos Panta rei – allting flyter.

Vad skriver jag om då nu i dessa coronatider? Jo jag skriver om det som för stunden känns angeläget. Just nu skriver jag på en betraktelse omkring begreppet Att vara älskvärd. Inledningen till denna blev så här:

”På väggen framför mig väl synligt spikar jag upp en oomkullrunkelig sanning. JAG ÄR ÄSKVÄRD och det betyder att JAG är VÄRD att älskas. Om jag förvandlar det intransitiva verbet ÄLSKAS till sin transitiva form ÄLSKA, behöver  det plötsligt både subjekt och objekt. JAG ÄR VÄRD ATT ÄLSKAS skulle transitivt kunna bli JAG ÄR VÄRD ATT ÄLSKA NÅGON, men det kan ju också bli NÅGON ÄR VÄRD ATT ÄLSKA MIG.” 

Denna semantisk -filosofiska betraktelse kryddar jag sen med scener ur ett (mitt?) liv och då kan det i sina mest kittlande stunder till och med bli chic litt. (Gud vad det är spännande att ha levt ett långt och innehållsrikt Panta rei-liv känner jag plötsligt.)

Men det är inte bara skrivandet som ger mig skaparglädje. Även min tomt på Värmdö planeras nu inspirerad av SVT:s Trädgårdstider och Gröna rum. (JohnTaylor  I love u! Tänk om jag haft en sån Kunigunda men då kanske jag inte hade lärt mig lika mycket. Jag tror nämligen att vi lär oss mest genom trial and error – för mig blir det ofta error, speciellt vad gäller trädgårdsarbete.)  

Förra sommaren skrev jag så här på Fejan: ”Första midsommar på mitt lantställe i Djurhamn. Det är här jag har bestämt att jag åtminstone ska göra ett försök att slå ner mina bopålar. Gräva ner min själ i myllan. Jag lovar att jag ska njuta av midsommarhelgen och inte bry mig om kratern som den förre ägaren grävt och sprängt. Den överlåter jag med glädje åt Djurö gräv att trolla bort. Kosta vad det kosta vill.

Det går rykten i bygden att den förre ägaren planerade att bygga en knarkfabrik i gropen. Så Jens Lapidus du kan slänga dig i väggen. Om dessa sommaridylliska väggar kunde tala skulle Snabba cash blekna i jämförelse och Netflix erbjuda mig en rikedom för att få kontrakt på storyn. Men jag har bett väggarna hålla käft och plockar blommor och beter mig som det anstår en farmor som förbereder barnbarnens ankomst i kväll. Herregud så lycklig jag är.”

Det är just den kratern jag bestämt att jag ska ägna min Coronasommar åt. Sedan fyra veckor står en stor grävmaskin på tomten så om inte grävmaskinisten drabbats av coronan hade kratern varit ett minne blott och jag hade varit i full färd med att gestalta och odla min trädgård. Det är ungefär tusen kvadratmeter trädgård som ska planeras och skapas. Jag har tänkt mig flera rum; ett för odling – givetvis med ett växthus, ett utekök för grillning, ett rum för aperitif och kaffe med konjak efter middagen - eventuellt i form av ett lusthus. Allt detta ska stråla ut från ett nav i from av en rund gräsmatta, där krocketspelet ska placeras för jag har ägnat några Coronatimmar åt att se serien om Tage Erlander och förstått detta spels gemenskapande förmåga. 

När Voltaires Candide hade flackat färdigt runt i värden och äntligen på

ålderns höst förstått att vi inte lever i den bästa av alla världar och återfinner sin ungdomskärlek Kunigunda säger han: ”Låt oss odla vår trädgård.” Det är kärleken och skapandet som ger mening. Så tolkar jag Candide. Åt fanders med alla filosofiska och religiösa så kallade sanningar.  Tillsammans är skapandet och kärleken starkare än Coronaångesten och har man ingen Kunigunda får man ta det man har: Sig själv, till vilken jag varje dag måste påminna: ”Ta vara på denna dag för den är en gåva som LIVET gett dig. Och glöm för all del inte att vara snäll mot dig själv!”

Kram på er alla!
Kinna