Ekbordet - en novell med autofiktiva inslag.

 

EKBORDET

Christina Larsson

Två månader tog det för Gustaf att uppvakta henne innan hon verkligen övertygades om att hon för honom var ÄLSKVÄRD. Värd att köpa ett hus med. Ett hus med så stor glasveranda att hennes ekbord med fyra iläggsskivor fick plats. Ett hus med sjötomt och egen brygga.   

Under ett par månader var hon efter denna övertygelse LYCKLIG. Hon som inte ens hade som mål att vara det. Lyckokravet hade hon för länge sen bytt ut mot en mer realistisk syn på livet. Det var good enaugh att känna sig harmonisk. Hon fick uppleva LYCKA och hon tänkte när hon simmade i detta sorgfria hav: Herregud så enkelt det kan vara. 

Långt senare när hon förmådde att reflektera över händelsen kunde hon känna tacksamhet över detta lyckorus. Det fick henne att inse att även hon var genetiskt utrustad med ett lycksaligt känsloregister. Hade hon upplevt det en gång skulle hon kunna uppleva det igen.  

För det var LYCKA att möta någon som hon så lätt kunde klicka in med. Någon som betraktade henne med det milda ögats lins i vars synfält hon blev vacker. Någon som liksom hon ville uppfylla drömmen att under den sista tredjedelen av livet få möjlighet att skapa en gemenskap.  Hennes barn och barnbarn. Hans barn och barnbarn. Alla tillsammans omhuldade i bonusfamiljens bomullsfamn. En glasveranda skulle de ha med plats för hennes ekbord med fyra iläggsskivor som hon hade köpt när hon var nyinflyttad i Luxembourg.

”Det här”, sa hon till sin kollega när de stod i möbelaffären ”ska jag ha på min glasveranda som ska finnas på det sommarhus jag efter mina nio år här ska köpa.” Om det inte fanns någon veranda skulle hon bygga en. No problems.

Drömmar är viktiga. Ju mer konkreta de är desto bättre. Ett ekbord med fyra iläggsskivor med plats för åtminstone tjugo på en glasveranda var en fullt realiserbar dröm som gjorde att hon inte föll för frestelsen att flytta hem till Stockholm när det blev besvärligt.

För besvärligt hade det varit många gånger. Värre än hon hade kunnat förställa sig när hon tackade ja till jobbet i Luxembourg. Cirka hälften av hennes elevers föräldrar var översättare och de lät, inte alltid särskilt sofistikerat, på olika sätt meddela henne att de minsann visste hur svenskundervisning skulle gå till: Minst femtio procent skulle bestå av grammatik med tonvikt på satsläran. Inget tjafs med Lustfyllt lärande genom metakognitivt läsande och skrivande, vilket var den del av hennes pedagogiska profil som hade gjort inspektören på Skolverket så intresserad att han skickat iväg henne till Luxembourg.

”Kommunistpedagogiskt flum,” konstaterade föräldrarna när de innan hon tillträdde tjänsten googlade och fann en intervju som ett pedagogiskt forum på nätet gjort med henne några månader tidigare. Viskades det inte även om att hon hade knullat sig till tjänsten? Nej, det kunde inte var möjligt. Där hade hon säkert hört fel. Men ändå; var fick hon det ifrån? Inspektören var änkeman och hon singel. Det fattar väl vem som helst hur den rekryteringen gått till! 

En av föräldrarna ringde en dag. Hon och några andra föräldrar var nyfikna på hennes undervisning. Hade hon möjligtvis tid att träffa dem?

”Vad härligt med intresserade föräldrar,” tänkte hon och föreslog en tid. Herregud när skulle hon lära sig att inte alla som ville träffa henne hade goda intentioner? Till dags datum var dock hennes erfarenhet av föräldrar enbart positiv, så det kanske trots allt inte var så konstigt.

Cirka tio föräldrar – nej vargar - kom till mötet.  Deras intention med mötet, skulle det visa sig, var INTE att få inblick i hennes pedagogik och kursupplägg utan att bokstavligt talat slita henne i stycken.

”Kallar du det här för svenska?” formligen ylade en av vargarna åt henne medan han viftade med ett PM med reflektionsfrågor hon nyligen delat ut i hans dotters klass där eleverna höll på att studera antikens litteratur. De hade gemensamt läst avsnittet ur Iliaden som handlade om avskedet mellan Hektor och Andromake. En av hennes pedagogiska idéer var att om det inte gick att bygga broar mellan den litterära texten och deras egen tid skulle man inte läsa den. ”För innerst inne är vi alla av samma skrot och korn” förklarade hon. ”Spelar ingen roll när eller var vi lever. Ingen vill bli övergiven. Alla vill vi bli älskade och bekräftade.” 

Hur ÄLSKVÄRD kände sig Andromake den stund då Hektor avslog hennes vädjan att   inte ge sig ut i en strid, som med hundraprocentig sannolikhet skulle sluta med hans död? Säkert tänkte hon: ”Han älskar kriget mer än mig!” Stackars Andromake.

”Tänk dig själv att du står där med den lilla pojken jollrande i famnen och bönar och ber att din man ska tänka mer på dig och ert gemensamma barn än på militär karriär och han vänder sig om och går. Kan ni känna smärtan?” Men HEDERN var för Hektor viktigare. Vad skulle man tänka om honom om han stannade hemma? Jo, att han var FEG. Litteraturen gav åtskilliga exempel på dem som inte känt sig tillräckligt ÄLSKVÄRDA. Andromake var en av dem.

                                                                  *

Hennes föreställning om att hon på grund av sin historia som missionärsbarn var ett under av acklimatiseringsförmåga kom snabbt att sättas på prov i Luxembourg. Hon längtade hem så det värkte i kroppen och en stor del av hennes tid gick åt att leta efter billiga och lämpliga flighter till Stockholm. Hon existerade knappt där hennes skor var utan mer i sin längtan efter sina barn och barnbarn, sitt sociala liv och dansbanorna i Stockholm men hennes envishet – och lönen – gjorde att hon stod ut.  Glasverandan och ekbordet hjälpte henne.

Längtan, som hon efter sitt möte med Gustav upplevde var dock lustfylld. Gav henne energi. Gjorde det lättare att fokusera på arbetet eftersom hon visste att om hon jobbade undan skulle hon helt och fullt kunna fokusera på honom när de träffades. Inga skrivningar att rätta, inga lektioner att förbereda skulle få störa deras kärleksmöten. I sina agendor skrev de in när och var dessa skulle äga rum. Biljetter och hotellrum bokades. Max två veckor fick gå mellan deras träffar.  När en vecka hade gått började längtan röra på sig neråt i kroppen.  Pulserade starkare och starkare ju närmare nästa möte hon kom, då längtans crescendo lustfyllt briserade i en explosionsartad kanonad.  Målet att få avsluta sitt liv i Luxembourg och börja ett nytt i kärlek och gemenskap var inom räckhåll. Femton års kärlekslöst liv var över och hon var lycklig att hon någonstans inuti sig bevarat tron på att den reciproka kärleken ännu en gång var möjlig. 

Eller var den det?

                                                                  *

Den flackande blicken från ett några minuter gammalt, blodigt flickebarn som sökte ögonkontakt med sin mor. Var det avsaknaden av denna blick hon efter varje kärleksmöte påmindes om? Den förlorade livsskärvan vars budskap borde ha varit: Välkommen du efterlängtade. Du ÄLSKVÄRDA. Så långe du behöver mig ska jag finnas för dig och den dag du inte längre behöver mig för din överlevnad ska jag på dina villkor vara ditt stöd. Var det denna skärva som saknades? Var det den som stod i vägen för kärleken? Den med budskapet att hon trots födslovåndorna var efterlängtad och VÄRDEFULL. Men modern hade vikt undan sin blick så att ÄLSKVÄRDEHETENS kontrakt aldrig med efterbördens blod blev signerat, därför att detta kontrakt skulle äventyra det redan undertecknade. Det gudomliga kontraktet. Det vars innehåll kunde sammanfattas med Gör alla folk till lärjungar.                    

*

”Vi behöver inte betala några dyra kursavgifter för att lära oss mindfullness”, konstaterade de lyckligt vid Seines strand där de hade sin andra dejt. För när man bara har max en tredjedel kvar av livet har man inte längre plenty of time. Då måste man leva i nuet. För man kan aldrig veta när livet drattar på ändan och det behöver nödvändigtvis inte betyda Liemannen. Det finns så mycket annat som kan sätta käppar i livshjulet. Som sitter och lurpassar runt hörnet. Alzeimer, Stroke, Demens, Hjärtinfarkt. Därför måste man ha lite bråttom så man hinner UPPLEVA det där som man inte hunnit med när livet varit fullt av gemensam vårdnad, karriär, amorteringar och småbarn som plötsligt blev tonårsbarn som lika plötsligt stod där utanför dörren med packade IKEA-påsar och behövde någonstans att bo eftersom sambon gjort slut eller andrahandskontraktet löpt ut.

”Det är så bra med dig”, sa han innan han försvann ”att du liksom jag vill satsa all in” Sen bokade han visning på ett ställe med sjötomt och gott om plats för friggebodar och Attefallare så att alla deras barn och barnbarn skulle kunna komma och hälsa på. På kvällarna skulle de tillsammans få plats runt ekbordet med fyra iläggsskivor och gemenskapsäta och spela sällskapsspel på glasverandan. Drömmen var på god väg att uppfyllas och hon kunde inte vara annat än LYCKLIG.  Hon var inne på det sista året av sitt nioårskontrakt i Luxembourg och det var perfekt att möta kärleken nu. Knappt ett år hade de på sig att lära känna varandra innan det var dags att slå ihop sina livspåsar.  Flera gånger om dagen WhatsAppade de små kärleksbekräftelser och när dagen var slut och hon hade krupit ner i sängen nattade de varandra via Skype. Sen somnade hon tryggt i hans imaginära famn.

 ”Kärleken mellan oss är så uppenbar.  Vi tar stor plats hos varandra utan att för den skull stänga in och begränsa. Vi är två romantiker av yppersta klass som älskar att ge varandra av det bästa! Närhet, ömhet, kel och smek!” skrev han drygt en månad efter deras första möte. Hon läste messet om och om igen. Nej, denna gång var det på riktigt. Hon var för honom ÄLSKVÄRD. Sent i livet skulle hon våga släppa livlinan. Den där som hon så krampaktigt hade hållit hårt i på grund av rädslan att bli övergiven. För det hade hon blivit många gånger. På ena handens fingrar rymdes de män som det visade sig hade kört dubbel kärleksagenda. På den andra dem som valde alkoholen framför kärleken. Efter varje svek hade hon lagt pussel för hon ville veta vad det var för tecken hon inte hade haft förmåga att tolka. Varför hon så godtroget hade kastat sig in i förhållanden. Att lägga dessa pussel tog för mycket av hennes dyrbara tid och det hade hon kommit fram till att hon inte ville slösa livet mer med.  Hon hade därför mer eller mindre landat i föreställningen att kärlek inte var något för henne. Livet var good enaugh utan.

                                                                                 *

”Det är tio månader sen min fru lämnade mig i ALS. Hon fick diagnosen tre år innan hon dog,” berättade han när de träffades första gången. Hon blev tveksam. Kan man verkligen gå in i en ny kärleksrelation efter så kort tid? 

”Min psykolog har sagt att det är okej. Hon säger att jag har sörjt och förberett mig under den långa sjukdomsperioden,” lugnade han henne.

Djävla psykolog! Vad visste hon om sorg? Tänkte hon innan hon förstod att det inte var sorgen som hunnit ikapp. Att det återigen var en annan kvinna som kommit emellan.

Hur bär de sig åt, dessa kvinnor som likt amazoner spränger sig in i förhållanden och lyckas övertyga HENNES män att de är det grönaste gräset? Hon borde kanske studera dem och lära. TA PLATS! ville hon beordra sig själv men hur lär man sig det när man inte ens förstår att man är VÄRD ATT ÄLSKAS? När man bar på ett osignerat kontrakt?

 ”Det skulle förr eller senare hända ändå.” var den enda förklaring han gav och hon tolkade det som att det som med nödvändighet skulle hända var att sorgen hunnit i kapp honom. Efter den förklaringen ville han varken träffa eller tala med henne i telefon. Han tog hennes hjärta och försvann men kärleken stannade kvar. Bristen på hans förklaring gjorde att hon mot sin vilja var där igen, dit hon hade lovat sig själv att aldrig återvända. Hon gick igenom varenda minut av deras sista dagar tillsamman för hon var tvungen att förstå och kom fram till att han måste ha drabbats av en depression på grund av sin sorg. Hennes tankar på honom fylldes av oro. Hon, som under hela sin barndom, med en mor, som envisats med att kalla sin ångest för ”En kamp mot andevärldens furste”, satte återigen på sig medberoendejeansen. Satt som ljutna trots att hon inte hade använt dem på länge. Inte på femton år då hon lämnade sin alkoholiserade sambo. Som en lidande Kristus tog hon på sig hans sorg. Hade till och med kunnat låta sig spikas upp på ett kors för att befria honom från hans smärta. Hon började leta efter livstecken från honom men eftersom han inte hade Facebook lämnade han bara knapphändiga elektroniska spår.  De enda han lämnade var hur lång tid det var sedan han var inloggad på WhatsApp. Där visste hon att han brukade ha daglig kontakt med sina barn. Flera gånger varje dag gick hon in där. När han inte hade varit inloggad på mer än tjugofyra timmar fylldes hon av oro. Låg han på sjukhus? Kanske på en psykiatrisk klinik efter ett självmordsförsök. Eller så var han död. Hon funderade över det lämpliga att skicka en vänförfrågan på Facebook till hans söner, som han stolt hade presenterat henne för en månad innan han försvann, men hon avstod. Dock gick hon in på deras sidor i sin jakt efter fler elektroniska spår av honom. Kanske hon där skulle hitta några nytagna foton på honom. Men nej, inga livstecken där heller. Det enda hon hade var WhatsApp.

Hon blev en elektronisk stalker. Hela hon var upptagen av oro över hans, som hon trodde, sorg och depression. När hon ett halvår efter hans försvinnande avslutade sitt arbete i Luxembourg och flyttade hem till Stockholm, hade hon massor av tid för oro. Och stalkande. Hon googlade på sorg och fann varningar för att alltför snabbt kasta sig in i en ny relation efter en svår förlust. Lärde sig att sorg brukar ta två år och tröstade sig med att han då skulle höra av sig. Bestämde sig för att hon i tysthet skulle bida sin tid. I sitt inre regisserade hon en film om hur deras möte när tiden var mogen skulle gå till.

De skulle bestämma träff i en av Stockholms parker. Försiktigt skulle de närma sig varandra innan de ömt sluter varandra i famn. Viskar att nu släpper de aldrig mer varandra. Sen skyndar de sig hem till hennes lägenhet på Södermalm. Efter älskogen ligger de kvar i sängen och berättar hur de hade haft det det senaste året. Eller de två senaste åren. Trogen som en Penelope skulle hon vänta. Hålla friare på en armlängds avstånd. Länge somnade hon frampå småtimmarna ackompanjerad av denna film och vankade av att hon famlade efter sin mobil i syfte att whatsAppstalka honom.

De hade träffats på en av alla dejtingsidor för ensamma och kärlekslängtande singlar. Eftersom hennes sociala liv i Luxembourg emellanåt var skralt så hängav hon sig nu och då åt att dejta på nätet. Åtskilliga var de fredags- och lördagskvällar hon haft skypedejter med laptoppen i knät och vinglaset i handen i vindslyan på Boulevard de la Fraternité. De flesta av dessa möten hann rinna ut i sanden innan de fick tillfälle att mötas i Stockholm dit hon åkte cirka en gång i månaden. Dem som hon träffade IRL visade sig inte alls stämma med den bild hon fått genom mejlande och Skypande. Vad det är som händer när man tänder lärde hon sig genom trial and error att det inte gick att förklara. Det enda hon kunde konstatera var att själars enighet och intellektuell samstämmighet inte alltid – eller kanske till och med sällan – korresponderade med kroppens vilja. Doften av hud vann oftast över såväl själ som intellekt. Med barnsligt trots insisterade huden på att få räknas som det främsta urvalskriteriet.  Det börjar med fingertopparna som bara vill beröra och vägrar bli styrda av förnuftet, vilket uppmanar henne att ta det lugnt och uppföra sig som en anständig dam. Fingertopparnas beröring fortplantar sig sen till övriga kroppen som börjar röra sig i takt med den ljuva musik som börjat spela inuti henne. För sannerligen; en kvinna som vill vare sig står, sitter eller ligger still. Det är inte ofta detta händer men när det gör det är det kört. Det limbiska systemet är inget att leka med.

Så blev det när Gustav och hon träffades första gången. Hon hade åkt direkt från sin sista lektion på fredagseftermiddagen för att möta honom. Nervöst stod hon och väntade på honom vid rulltrappan som hon visste skulle föra honom upp från gaten. Hur såg han ut? Hon hade ju bara via skype sett hans ansikte och axlar. Tänk om han hade hängmage, vilket inte var helt ovanligt hos män i hans ålder. När hon såg honom kände hon igen honom. Han var fin. Lite blygt gav hon honom en välkomstkram, ursäktade sig med att hon inte hämtade med bil och visade vägen till bussen. Den var fullproppad så de var tvungna att stå i mittgången. Nära varandra. Doften som når hennes luktsinne fortplantar sig till hennes fingrar som börjar leva sitt eget liv. Kontakten med limbiska systemet är ett faktum. Krampaktigt håller hon sig i en av stängerna för att förhindra fingrarna från att bli alltför ekivoka men när de passerar Europaparlamentet och bussen hastigt gör en inbromsning så hon landar i hans famn verkar han inte ha något emot det utan tar emot henne. Håller henne kvar.  

De stiger av bussen vid La Gare och promenerar den sista biten hem till henne. Där tar hon fram en Crement som hon lagt på kylning och då chèvresnittarna gräddas i ugnen visar hon honom runt i lägenheten medan deras kroppar hela tiden råkar stöta emot varandra. Efter två glas Crement slutar råkandet och de står och håller om varandra. Hans kyssar smakar älskvärt. Det är som att de hade känt varandra länge och bara varit åtskilda en tid. Som en längtans återförening. De hade båda gått upp tidigt på morgonen så hon föreslår en napp så att de skulle orka med det planerade restaurangbesöket på kvällen. Eftersom hennes lägenhet är liten och hon bara har ett sovrum och en säng lägger de sig i den.

Det blev inget restaurangbesök bara en i hast tillagad middag några timmar senare för deras kroppar hungrade mer efter kärlek än lekamlig föda.

                                                                  *

På julaftonen två veckor efter det att han försvunnit föll hon ner i mörkret som när hon kom sa: ”Välkommen åter! Jag förstod att du skulle komma fast jag måste erkänna att jag ett tag tvivlade på det. Så LYCLIG som du har varit. Men, tänkte jag, hon kommer nog förr eller senare tillbaka. Jag har bäddat din säng. Den korta. Den räcker. Du ligger ju ändå mest i fosterställning när du är här. Ett tag trodde du visst att du skulle kunna sträcka ut dig i din fulla längd. Det var då någon djävla psykolog hade inbillat dig att du inte dör när du blir övergiven. Djävla påhitt! Jag ser ju att du redan känner dödsångesten komma krypande.”

                                                                   *

När det hade gått ett och ett år och Gustav fortfarande inte hört av sig började hon tvivla på att hennes film skulle gå i uppfyllelse. Då fick hon en ingivelse att söka fler elektroniska spår och kom ihåg att han nämnt att han en gång för några år sen skapat ett Face book-konto. Kanske det fortfarande fanns kvar. Folk gör så ibland: Skapar konton som de överger.  Hon söker hans namn. Finner en namne utan foto. Kollar av vänlistan. Sexton stycken – flera av dem boende i Falun med omnejd. En av vännerna känner hon igen. Honom har han pratat om som en betydelsefull nära vän. Inga statusuppdateringar. Ser ut som en sida som övergetts strax efter skapandet. Blir nyfiken på ett par av kvinnorna i vänlistan. Googlar på den första.

Hans adress och foto på hans hus kommer upp på skärmen.

Jag dör inte. Jag dör inte.

En hund och två bilar är också registrerade på adressen.

Jag dör inte. Jag dör inte.

Hyperventilerar och springer två varv runt i lägenheten innan hon letar upp hennes profil på Facebook.  

Snygg är hon den djävulen.

Hyperventilationen tilltar.

Jag dör inte. Jag dör inte.

Studerar hennes Facebooksida: Uppdaterad status några månader tidigare: KÄRLEK.

Uppdatering samma dag: I ett förhållande.

Jag dör inte. Jag dör inte.

Statusuppdatering: Glad midsommar från Falun.

Förvånade vänners kommentarer: Bor du där nu?

Jag dör inte. Jag dör inte.

Hurtigt svar ackompanjerade med lämpliga e-mojs: Ja jag är numera dalkulla.

Inga tummen-upp från hans barn konstaterar hon marginellt lättad.

Statusuppdatering: Han i en roddbåt. Hon granskar fotografiet. Han ser inte lycklig ut.  

Återigen något lättad.