Övergångsrit till livets tredje period

 

Jag älskar metaforer och söker ständigt nya för att med hjälp av dem försöka förstå livet.

Jag prövar därför att jämföra livet med en hockeymatch där den tredje perioden börjar när man fyller 70. Jag tänker inte trötta ut er med och berätta om vad som hänt mig mina två första perioder utan väljer att lägga emfas på livets tredje period.

Jag gör det därför att jag häromdagen inträdde i mitt livs hockeymatchs tredje period. Länge har jag oroats för detta. Tänkt att när jag fyller 70 är det kört. Då blir jag för gammal för kärlek. För gammal för att våga satsa på något nytt. För gammal att utveckla nya sidor av mig själv.  För stel i kroppen för att våga fysiska utmaningar. För trög i hjärnan för att hänga med i samhällsdebatten. För gaggig för att de yngre generationerna ska ha lust att samtala med mig. Ni hör själva vilken mörk tid som jag med stormsteg närmade mig. Fredagen den tjugoförsta januari är det med andra ord kört!

Då när dessa mörka tankar började göra mig nedstämd och bedrövad dök existentialisten upp i mig. Hon la huvudet lite medkännande på sned och undrade helt stilla om det verkligen var så att jag tänkte sätta mig i utvisningsbåset HELA denna period. Ett alternativ till detta skulle ju kunna vara att fortsätta LEVA ett liv där jag tog vara på inte bara all den erfarenhet jag skaffat mig under de två föregående perioderna utan även en ännu ung, stark och mjuk kropp, rörligt (suck: ibland rörigt, men det blir så ibland när man tänker cykliskt!) intellekt och nyfikenhet som jag till stor del har genetiken att tacka för (tack kära mor!).  

Ni fattar, jag blev ordentligt upptuktad av min inre och oftast klokare röst vars budskap i vanlig ordning

skulle kunna sammanfattas med: DET ÄR INTE ETT DUGG SYND OM DIG SÅ GNÄLL INTE! GÖR NÅGOT KONSTRUKTIVT I STÄLLET! För när jag börjar hemfalla åt self pity protesterar alltid mitt inre och klokare jag. Jag lät mig därför tillrättavisas och bestämde mig för att betrakta min kommande bemärkelsedag som en dag värd att fira. Eller kanske snarare en sårbar dag, en övergång från ett livsstadium till ett annat. Initiationer har vi länge firat i form av riter vid andra känsliga övergångar i livet som till exempel dop, konfirmation och giftermål. Övergången till livets hockeymatchs tredje period, kanske den mest sårbara övergången i livet, insåg jag att vi borde  fira tillsammans med dem som vi vill ska finnas kvar i våra liv så länge som möjligt.

Så jag bestämde mig för att bjuda till fest.

När man fyller sju kan man bjuda alla sina vänner. När man fyller sjuttio är detta inte längre möjligt för de flesta av oss. Kristinasalen på Kristinehovs malmgård som jag bokade hade ett maxtal på åttio personer. Det urval jag gjorde skulle kunna formuleras så här: ”Du är välkommen att tillsammans med mig fira mitt inträde till mitt livs tredje och sista period därför att jag vill att just du på ett eller annat sätt ska finnas i mitt liv under min sista period i livet.” Urvalet gick till så att jag började  med att sätta rubriker på olika perioder av mitt liv: Familj, Afrika, Jönköping med omnejd, Spånga / Vällingby, Luxembourg, Dans / Stockholm. Det var inga problem att få ihop gästlistan.  Wow, vilken rikedom!

Hockey är ett kontaktspel, läser jag på Wikipedia. I en hockeymatch måste jag förhålla mig fysiskt och mentalt till såväl mina lagkamrater som till dem som har som mål att vinna över mitt lag. Relationen till mina lagkamrater vilar på TILLIT. Vi som spelar i samma lag ska skydda varandra från alltför hårda tacklingar.  Mina lagkamrater ska kunna lita på mig och jag ska kunna lita på dem. I det perfekta lagspelet kompletterar och skyddar vi därför varandra i stället för att konkurrera och göra oss bättre än vi är på varandras bekostnad. Vi är ärliga mot varandra vilket betyder att vi kan vara raka utan att för den skull såra varandra. När vi går in i livets tredje period är allt detta extra viktigt, speciellt om vi under de tidigare perioderna fått utstå en del hårda tacklingar som, om de inte gjort oss hårda och känslokalla, har bidragit till att vi blivit mer sårbara. Samtidigt har vår tillit till oss själva stärkts. Visst blir vi fortfarande glada över bekräftelser från andra men vi är inte lika beroende av dem som tidigare.

Det här kan låta paradoxalt; Å ena sidan har vi blivit mer sårbara, å andra sidan tryggare i oss själva. Sanningen kanske är den att den sårbarhet vi ALLTID burit på behöver vi i livets tredje period inte längre förneka eller skyla över eftersom vi nu känner och vet vilka styrkor vi har. För mig är denna insikt en stor befrielse. Alla ni som blivit mobbade vet säkert vad jag talar om. ”Jag är inte bäst men jag är good enaugh!” skulle jag vilja sammanfatta denna paradox med.  Jag är till och med värd att älskas – för vem älskar det perfekta?

Men pandemin satte käppar i hjulet för min initiationsrit. Mina barn, som förstod hur besviken jag blev efter Folkhälsomyndighetens presskonferens strax före jul då jag insåg att jag var tvungen att skjuta fram fetsen på obestämd tid, lovade att ordna en familjefest. Men pandemin satte även stopp för den då min sons familj hamnade i karantän. Men min födelsedag blev fin ändå. Jag firade den med ett par av mina vänner från Luxembourg och fick massor av uppvaktning via telefonsamtal och face book. Och festen kan jag i stället se fram emot för den som väntar på något gott väntar aldrig förgäves.

Tack alla ni som hörde av er och bidrog till att min dag blev en dag värd att minnas. 

Kram

Kinna