I krig är barn skräckens seismografer.

 I krig är alla barn skräckens seismografer

Av alla filmklipp jag med stigande fasa tagit emot den senaste veckan drabbade mig videon på den lille ukrainske pojken mig värst. Han sitter i flyktbilen mot Polen med sin mamma och syskon. Han har precis tagit farväl av sin pappa.  Pappa ska stanna kvar ”för att hjälpa våra hjältar”, berättar han medan han försöker hålla tårarna borta.  

Jag vet inte hur gammal han är men eftersom jag själv var åtta år när jag tillsammans med min mamma och lillebror fick säga farväl till min pappa i ett helt annat krig, bestämmer jag mig för att han är just åtta år. Min pappa skulle inte stanna kvar för att strida. Han sa att han skulle stanna kvar för att avsluta sitt arbete men jag visste att det inte var sant. Han stannade kvar för det inte fanns plats för honom i flyktbilen. Så mycket erfarenhet av krig hade jag hunnit samla på mig att jag visste att det inte fanns några garantier att vi på vår flykt skulle klara oss levande genom alla vägspärrar vi  skulle tvingas passera.  Inte heller att det  fanns några garantier att jag skull få träffa min pappa igen.

Det krig jag var med om som åttaåring är bara en västanfläkt jämfört med det krig den lille ukrainske pojken flydde ifrån men skräcken för att aldrig återse dem man tvingas lämna är densamma för alla barn i alla krig  Det är inte så att jag nu över sextio år senare speciellt ofta tänker på denna händelse men minnet väcktes till liv när jag såg en annan åttaåring som  lämnat sin pappa. I min roman har jag berättat om hatet vi plötsligt blev omringade av. Hatet mot de vita – fullt förståeligt med tanke på hur belgarna behandlat befolkningen- ett hat som hade kunnat kosta oss livet om vi inte hade varit omgärdade av vänner som beskyddade oss. Varje kväll samlades dessa på vår veranda för att dela med sig av nyheter och diskutera läget i landet. Jag satt och lyssnade till alla berättelser som de allvarliga farbröderna delade med sig av samtidigt som jag försökte tolka mina föräldrars reaktioner. Det var skräck jag såg hos dem och om mamma och pappa är rädda då är det farligt. Vi var instängda på missionsstationen Kavumu i Kivuprovinsen. Inte i ett skyddsrum. Vi hörde inte flyglarm eller var utsatte för bomber. Bara en gång var vi med om skottlossning och fick sitta en halv natt i en fönsterlös korridor. Men det  okontrollerade hatet som är alla krigs signum var överallt närvarande.

Jag har berättat om detta i min roman De tusen milens längtan. Jag tänkte kanske när jag skrev boken att jag skulle låsa in dessa minnen mellan pärmarna. Det upptäckte jag häromdagen när jag såg den ukrainske pojkens ögon fyllda av rädsla, sorg och avskedsgråt att jag inte hade gjort.

När jag trettio år senare gick i terapi och berättade om dessa händelser för min psykolog lösgjorde sig för första gången den skräck jag så omsorgsfullt lindat in och gömt.  Så våldsamt kom den att jag själv chockades. Dagen efter på en lektion på Spånga gymnasium avfyrade några buspojkar påsksmällare i korridoren. Det var en historielektion och jag berättade för klassen om vikingatiden. Plötsligt började min kropp skaka och orden försvann. Eleverna tittade oroligt på mig. Jag stammade fram att jag måste avsluta lektionen och bad dem gå ut. Tysta och allvarsamma lydde de min uppmaning. Inget Jipi vi får ledigt! hördes. De tittade bara förundrat på mig och gick sakta ut. Nästa lektion med klassen berättade jag om minnen som aldrig utplånas. Jag påminde dem om att i klassen fanns det flera kamrater som varit med om krig och om allas ansvar att vara extra varsamma mot dem. Det blev, tror jag, den bästa lektionen under mina trettio år som lärare och det blev det för att jag hade vågat blotta min egen sårbarhet. Jag lärde mig att om vi ska få barn och ungdomar att kasta av sig sina rustningar måste vi vuxna våga visa vår egen skörhet. Jag såg när vårt hus bombades, berättade Nasila gråtande efteråt i min famn. Hon hade precis som jag reagerat på påsksmällarna som kompisar fyrat av i korridoren.

När de kommer till oss från Ukraina måste vi våga LYSSNA på deras berättelse. Empatiskt och gärna tårögt måste vi lyssna. Speciellt på barnens berättelser. Två gånger har vår statsminister hållit tal, en presskonferens och ett tal till nationen, sen kriget bröt ut för drygt en vecka sen. Bägge gångerna talade hon om barnen.  Vi har en statsminister som förstått att i krig är barn skräckens seismografer. De måste, för sin egen trygghets skull, läsa av och tolka vuxnas reaktioner.  Vi har en statsminister med barnperspektiv. Tyvärr saknar Ryssland en sån ledare. 

PTSD – posttraumatiskt stressyndrom var inte uppfunnet 1960 när jag kom till Sverige med mina krigsupplevelser. Jag sprang och gömde mig när jag såg poliser och militärer men jag fångades upp sextio år senare när alla barndomsminnen – inte bara krigsminnen- hann i kapp mig och jag hamnade i en djup kris. Men då fanns Dagmarpengar och jag fick på samhällets bekostnad under två års tid träffa en psykolog. Vilken investering samhället gjorde!  Jag hoppas att denna samhälleliga klokhet finns kvar idag så att vi inte bara erbjuder flyktingar tak över huvudet och försörjningsstöd utan även låter själarna få landa mjukt.

Så här berättar jag i min roman om vår flykt från krisens Kongo till Burundi:

Vid varje vägspärr stiger spänningen, för där kommer arga soldater i militärilskna uniformer och

blankputsade kängor emot oss med höjda gevär. När vår bil stannat stiger du ut  med den med mediciner fullproppade väskan på armen. Jag ser hur du spanar efter den soldat som ser störst och mest farlig ut, tar sikte på honom, närmar dig honom med försiktiga steg och med din kropp lite framåtlutad. Väl framme hos soldaten tar du det där halva steget som gör att du passerar jag-är-rädd-för-dig-linjen. Just precis där lägger du huvudet lite på sned och frågar soldaten hur hans barn mår. Om hans mamma är frisk? Och om allt står väl till med frun. Sen kryper du ner på den röda jorden där du brer ut en ren och blankmanglad linneduk och gör i ordning små paket med malariapiller, maskmedicin, penicillin och Aspirin som du delar ut tillsammans med ett papper där du skrivit upp hur många tabletter patienten ska ta, hur ofta och hur länge.

För soldater är inte bara soldater, förklarar du för mig när du åter sitter bredvid mig i bilen. ”Soldater är även pappor, söner och äkta män.” Vid varje vägspärr lyckas du sen locka fram pappan, sonen och den äkta maken så till den grad att argsoldaterna bleknade i sina konturer och glömde bort att vara farliga. Jag förstod då att det finns många språk att tala. Inte bara svenska, swahili och franska utan även medicinspråket och med ödmjukhetens och medlidandets språk lärde jag mig att man kan besegra våldet och ondskan. Jag förstod också att det skulle bli  du som skulle rädda oss genom krigets ondska och hat.”

(Diktar-duet ovan är min mor.)

Kram

Kinna