Bwana och Linnea möts i himlen

 

Goda gärningar fungerar som narkotika men utan några biverkningar

Under drygt en månad har jag nyhetsknarkat men det var när jag träffade Tatjana, Alona och Anactacia som kriget kröp under skinnet på mig.

Man har i undersökningar kunnat visa att samarbete mellan människor ger upphov till samma fysiologiska effekter i hjärnan som vi uppnår genom att ta njutningsframkallande droger. (…) Följaktligen samarbetar vi och hjälper andra delvis för att det ger oss en lustupplevelse. (…) Goda gärningar fungerar som narkotika men utan några biverkningar.

Citatet är hämtat från boken Konsten att vara snäll av Stefan Einhorn (Forum 2005).  

Genom evolutionen, menar Einhorn, har många djurarter, däribland människoarten, mejslat fram egenskaper som befrämjar generositet, empati och samarbete eftersom detta gynnar våra arters utveckling. För att stärka dessa egenskaper har ett belöningssystem utvecklats. Att vara snäll, menar Einhorn, är en av de starkaste utlösarna av lyckokänslor. Vi blir helt enkelt höga av att vara snälla.

 Igår plockade jag fram Konsten att vara snäll igen och började läsa om den för jag kände ett behov av att förstå den gemenskap, värme och lycka vi, som på olika sätt engagerar oss för att hjälpa flyktingar från Ukraina, upplever.  För mig känns det som att livet fått en djupare mening sedan Tatjana, Alona och Anactacia flyttade in i mitt Attefallshus på Värmdö.  

Dock måste jag tilläga att vi som engagerar oss för Ukrainas flyktingar inte är en samling människor som knarkar välgörenhet. Jag försöker bara hitta en förklaring till den otroliga hjälparglöd kriget i Ukraina utlöst runt om i hela Europa. INGEN är oberörd. ALLA tycks vilja hjälpa till på något sätt. En del skänker pengar.  Somliga ordnar konserter och sjunger in pengar. Andra åker ner med bussar och hämtar flyktingar. Jag hade inte hunnit hyra ut mitt Attefallshus så det stod tomt när kriget bröt ut. Det fick bli mitt bidrag.

"Glad över att få vara med och lindra lite av allt lidande som Putin ställer till med. Hela dagen har jag ägnat åt mina nya gäster, en mamma med två döttrar som igår flyttade in i Attefallshuset här på Värmdö."

Jag publicerade detta inlägg på FB för någonstans inuti mig misstänkte jag att det inte bara skulle komma att handla om att två till tre flyktingar från Ukraina gratis fick bo i mitt hus. Tänkte att jag kanske kommer att behöva stöd och hjälp från familj och vänner.

Jag kunde inte vara på plats när familjen anlände på tisdagskvällen så Ami, en bland flera vänner jag fått genom FB-gruppen Välkommen till Värmdö (VtV)  fick släppa in dem. På onsdag gick jag upp tidigt, hämtade och packade bilen, stannade till vid Mölnvik för att handla mat och annat nödvändigt eftersom jag förstod att mina ukrainska vänner kommit tomhänta. Men vad handlar man för mat till människor från ett land som man inte vet så mycket om? ”Köp rödbetor. Jag har hört att rödbetssoppa är deras nationalrätt,” sa sonen. 

För första gången i mitt liv hade jag tiggt pengar av mina barn, som swischat några hundra var, för jag tänkte att det är svårt i allmänhet att ta emot allmosor, i synnerhet av en pensionär. Att det skulle kännas lättare för Tatjana om jag, när jag kom med tre fullproppade matkassar, kunde säga att de kom från min familj. För är man i vanliga fall en fullt fungerande yrkesarbetande tvåbarnsmamma, van vid att hålla åtskilliga bollar i luften, kan det inte vara lätt att plötsligt vara helt beroende av andra människors godhet och välvilja. Jag hade inte svårt att identifiera mig med Tatjanas belägenhet och var orolig över att hon skulle känna skam över att så totalt vara beroende av andra människors godhet. Gåvor kan vi ta emot. Allmosor är svårare.

Jag bjöd dem på middag på onsdagskvällen. Spagetti och köttfärssås måste alla äta, tänkte jag. Ett glas vin till Tatjana. Sen ägnade vi ett par timmar åt att logga in på Migrationsverkets hemsida för registrering och jag fick lära mig att det kunde ta fyra till fem veckor innan registreringen fullbordades och de kunde ansöka om den dagpenning från Migrationsverket de har rätt till.

Torsdagen åkte vi omkring till olika ställen där godhjärtade människor samlat ihop kläder, skor och leksaker. Men vi hittade inga skor till Alona så vi åkte till Intersport i Mölnvik. Tatjana frågade mig var hon kunde ta reda på hur mycket pengar hon hade på sitt konto. Jag visste inte var det fanns en bankomat – det vet vi ju inte nuförtiden – så jag sa att hon kunde pröva att använda sitt Visakort och om köpet inte gick igenom så kunde vi använda mitt. Plötsligt får jag ett Messengermeddelande från Helena. Hon hade sett mitt inlägg på FB och ville swischa pengar till min familj och frågade om jag hade kvar samma telefonnummer som för tre år sen då vi senast hade kontakt. Tatjanas Visakort fungerade inte. Jag läste skam i hennes ansikte över att inte ens kunna köpa ett par skor till sin behövande dotter. Så skönt det var då att kunna säga: ”Det är lugnt. En god vän till mig överförde precis pengar till mitt konto.”  

Senare på kvällen när jag sitter framför brasan och summerar dagen och det fortsätter  att rassla i min Swish-app, brister det för mig.  

Jag gråter av lycka för att jag får vara med att göra skillnad och för den gemenskap jag känner med andra i detta.

Jag gråter av medlidande med Tatjana för jag anser det är en mänsklig rättighet att kunna köpa skor år sina barn.

Jag gråter av hat gentemot en person som i sin retorik är skrämmande lik en viss mustaschprydd herre som för 70 år sen skapade ett helvete på jorden.

Jag gråter för vi hade fel då vi trodde att det aldrig skulle hända igen.  

Jag gråter över vanmakten. Att det inte går att stoppa denne man.

Jag gråter för att jag förstår att om Nato med vapen försöker  stoppa honom, löper vi stor risk att alla förgås i ett tredje världskrig.

Men framför allt gråter jag av glädje och tacksamhet över min familj och mina vänner som stöder och stöttar mig i detta.

Tack att ni finns. ❤️❤️❤️

Kinna