Lite smått och gott om livet

Olof Palmes död - ett måste för de karismatiskt högerkristna.  Så här skrev jag om Palmemordet i min roman De tusen milens längtan : ”Vet du”, säger jag, som om det bara var en bisats, till Mahjongkvinnan, ”det var han som mördade Olof Palme.” Mahjongkvinnan sätter på sig sin skeptiska psykologmin genom att frågande höja ögonbrynen. ”Vem pratar du om nu?” Jag svarar: ”Bwana, så klart!” medan jag trotsigt och frimodigt möter Mahjongkvinnans blick som jag naglar fast en lång stund innan mitt allvar löses upp i ett glatt leende. ”Nej, jag bara skojar. Det var såklart inte han. Han var för feg. Men om han inte hade varit så feg så hade det varit han.” Nu ser Mahjongkvinnan förvirrad ut och säkert beror det på att hon de senaste månaderna sett en så positiv utveckling hos mig. Glatt sig åt de livfulla orden som nu kommer i en strid ström och som verkar vara så befriande för mig. Det här lät som rena rama vanföreställningen. Jag märker hennes förvirring och säger ...

Om hur jag klarar social isolering i Coronatid och om hur Panta rei - reflektioner kryddat med det verkliga livet blir chic litt...  Jag fortsätter min spaning efter Coronans påverkan på mitt liv.  Detta inlägg kommer handla om mina strategier för att överleva den sociala misären som uppstått. Kanske kan några av er hålla med, speciellt ni  som vägrar att slå ihjäl all er Coronatid med Netflix, HBO, Viaplay och C-more. När jag höll på att skriva min roman De tusen milens längtan kom jag på att det inte räckte med kombinationen att ha något att berätta om och en viss språklig förmåga att gestalta utan att jag var tvungen att även ha socialt tråkigt i lagom stora portioner, (vilket nu och då hände under mina nio år i Luxembourg.)    Sedan jag för snart tre år sedan flyttade hem till Sverige har jag dock haft så himla trevligt  att det inte har blivit så värst mycket nyskrivande av men nu i den sociala Coronaöknen har jag hittat tillbaks till...

Om VARANDRAS renässans... Häromdagen roade jag mig att göra en lista på såväl negativa som positiva följder denna coronakris kan få för mig personligen men kanske ännu viktigare för samhället och världen i stort. Innan jag börjar vill jag poängtera att detta är mina personliga spekulationer kryddade av en hel del önsketänkande och gödslade av utopiska drömmar om ett samhälle där egoismen ersatts av solidaritet och medmänsklighet. De negativa sidorna tänker jag inte ägna mig så mycket åt – det blir vi tillräckligt påminda om bara vi lyssnar på radio, läser tidningar och tittar på TV.: arbetslöshet, konkurser, aktiemarknaden som rasar osv. Förlusterna i mitt privatliv handlar om att jag inte kan dansa, vilket jag tidigare gjorde två till tre gånger i veckan, inte kan sjunga i kör, inte kan gå på bio, teater eller uppleva gemenskap på musikpubar som Engelen och Stampen. Jag vet ännu inte riktigt vad ensamheten gör med mig. Ibland när jag är orolig för min psykiska hälsa br...

Jag använde datorn som en skalpell och skar ner i min själ Liksom näckrosen längtade jag efter att få blomma och sprida skönhet och glädje och jag tänkte att där nere i mitt mörker skulle jag finna orsaken till det som ibland la sig som ett raster över mitt liv och hindrade mig från att leva fullt ut.   Jag har en gång plockat en näckros. Det gick inte så bra. Den dog. Det gjorde hon för att hon behövde sin dy, sitt mörker för att med sin skönhet kunna sprida glädje. Så är det med oss människor också, tänker jag. Själen dör om den inte hämtar näring därnere. Det jag fann nere i min näckrosdamms mörker var inte bara sorg, bekräftelsehunger och rädslor utan även kärlek. Kärlek till min mor, en kärlek som skulle visa sig vara problematisk.  Naturalisterna hade en idé om att författarens penna skulle vara en skalpell som skar in i själen. Nu vill jag inte jämföra mig med vare sig Gustav Flaubert eller Émile Zola men tar mig ändå friheten att jämföra mitt eget skrivande med n...

En Gul Änka i all ära men inget går upp mot kärlek och välvilja "Så är det äntligen dags att korka upp den Gula Änkan för att fira att jag hittat ett förlag som är villig att publicera min roman De tusen milens längtan (…)"  Tre dagar efter mitt face book-inlägg kunde jag räkna ihop cirka 400 tummen-upp, röda hjärtan och wow-reaktioner från såväl kända som okända vänner på olika fb-sidor där jag publicerade mitt inlägg. Dessutom massor av kommentarer som "grattis", "lycka till" och "va häftigt". Jag hade inte förväntat mig sååå mycket kärlek och välvilja.  Så tänker jag att det är  få som vet vad min roman handlar om och eftersom jag inte vill att någon ska köpa boken och sen ställa in den oläst i bokhyllan så vill jag här ge en kort resumé. För mer än tio års arbete vill inte stå oläst och samla damm. Nej, min berättelse vill möta sina läsare, vill kritiseras och beundras, ifrågasättas och bejakas. Därför har jag planer på att be...

Om jag var Gud skulle jag bli skitförbannad om man skrämde folk i allmänhet, barn i synnerhet att tro på mig.... Vi levde i den yttersta tiden. Som en tjuv om natten skulle Brudgummen komma och hämta sin brud men till den skaran förstod jag tidigt att jag inte hade någon chans att kvalificera mig. Säker på det blev jag när jag  i Filadefiakyrkan i Bankeryd lyssnar på en predikant: ”Det spelar ingen roll om du kan låta bli att göra syndiga saker, ty så säger Herren; alldenstund dina tankar är onda tillhör du ej Kristi Brud.” Det var typ så predikanten sa. Sen kom en fyrtiofem minuters målande beskrivning av vad som kommer att hända dem som är orena i tanken. Krig. Farsoter. Naturkatastrofer. Sen domen och helvetet. De som inte ständigt i sitt inre ber sin frälsare om hjälp att motstå satans frestelser utan istället låter sitt inre befläckas av tidens synd genom att lyssna på världens musik, ägna kvällarna åt televisionstittande eller i sitt inre låta sin uppfinnin...

Rädslan.  Ensamheten.   Ångesten.  Blodet som sipprade ut ur hudens porer... Det är Långfredag. Min barndoms dystraste dag. Inte i första hand för att nästan alla aktiviteter utöver de absolut nödvändigaste var förbjudna. Typ brodera och sticka. Men det var inte långtråkigheten som var värst. Det var berättelsen om lidandet som var plågsam. Kampen i Getsemane var nog värst. Tänk att vara så rädd att man svettas blod.  Idag vet jag att blodet som svettades var en metafor för ångest men jag var nio år och kunde inte tolka metaforer. Det kan inte barn. Men rädd hade jag varit bara något år tidigare när vi var instänga på Kavumu i Kongo alldeles i början av kriget. Så rädsla var jag väl bekant med. Men inte hade jag varit så rädd att jag svettades blod. Jag såg framför mig hur blodet sipprade ut från porerna på Jesus när han ensam utkämpade sin kamp i Getsemane medan lärjungarna bara sov. Och på det kyssen - en av kärlekens allra yttersta symboler - s...