Lite smått och gott om livet

  Är det jag som förändrar dikten eller är det dikten som förändrar mig? Häromdagen gick jag in på poeter.se där jag skapade en egen sida. Jag hade varit i Vadstena och träffat en poetry slam- poet. Mötet med honom inspirerade mig att plocka fram mina gamla dikter som nu legat i träda, de flesta mer än tjugo år. Jag tänkte att jag skulle se över och bearbeta dem och sen publicera en dikt i taget. Den andra dikten jag väljer är en dikt inspirerad av Sören Kirkegaards Antingen eller, som jag vid tillfället bar med mig överallt. Jag kommer så väl ihåg när jag skrev den. Jag hade  träffat min förre sambo. Inspirerad av existentialismen vågade jag förlora fotfästet och sa ja till hans kärlek trots att jag förstod att han hade alkoholproblem. "Jag väljer ju mitt liv," tänkte jag och lika lätt som det var att välja honom trodde jag det skulle vara att lämna kärleksskutan om det blev för besvärligt.  Det blev besvärligt men det skulle visa sig inte vara lika lätt att bryta upp ...

En underlig tanke har den senaste tiden smuget sig på henne och hon kan inte komma undan den malande oro som den ger...   Det är när hon mållöst och sorgset promenerar omkring som hon möter den gänglige och till synes lite överlägsne mannen. Eller är det mållöst hon promenerar? Hon kommer på sig själv att hon den senaste tiden vid flera tillfällen vandrat mot den här platsen där det lockande trädet med den förbjudna frukten står.  Trädet har den senaste tiden på ett besynnerligt sätt börjat dra henne till sig.   Hon intalar sig att det i all fall inte är förbjudet att låta ögonen vila på det men vet att för varje gång hon varit där och känt dess doft är det ännu svårare att  vara nöjd med det hon har. För hon har genom trädets lockelse börjat ana något bortom det liv hon lever tillsammans med sin man, Adam och hon misstänker att han den långe och gänglige, som nu står framför henne med ett vänligt  leende, har svaret. Kanske vet han vägen till livets fullhet....

  Muspelheim, Niefelheim, Ymer, Audhumla och tre gudar. Och sex. Hur  i all sin dar hänger allt detta ihop?  Jag har grunnat mycket över varför sexualiteten är så viktig för oss små jordevarelser  och jag har länge sökt svar på vad längtan efter den speciella närhet erotik ger står för. Sex kan inte bara vara något fysiskt och jag har tänkt att det måste finnas en djupare innebörd, en existentiell sida också. Jag tror att jag genom den nordiska skapelsemyten fann svaret. Jag berättade den nordiska skapelsemyten och bjöd på min tolkning för en klass på Spånga gymnasium. Det var alldeles tyst i klassrummet efteråt tills en elev bröt tystnaden och sa: "Va fan, här har jag gått i skolan i snart tolv år och ingen har berättat detta tidigare!". Ingen i klassen hade ens hört myten. Jag som hade inbillat mig att myter ofta berättas i grundskolan och jag förstod att lägereldarna för länge sedan har slocknat i vårt land. I den nordiska skapelsemyten börjar skapelseprocesse...

  Idag när mina ögon har blivit mildare och mer förlåtande, därför att det kritiska ögats lins riktat mot mig själv har grumlats, försöker jag betrakta mitt ansikte som ett vackert pergament. När jag läser detta tidsdokument, speciellt det som står mellan raderna, blir jag stolt.   Det finns de som tolkar denna stolthet som självbelåtenhet. Mallighet. Men det är det inte. Livet har bara vaccinerat mig från det kommersiella sätter att värdera slät hud som den enda skönheten, vilken bäst bevaras genom Botox, fillers och dyra anti wrinkel-produkter, ibland även med kirurgiska ingrepp. Glädjestrecken i ansiktet, silverstänken i håret och skrattgroparna på låren! Det kommersiellt fula har ersatts av patinaskönhet! Jag har äntligen landat mjukt! Nej, nu ljuder jag! Det har jag inte – men jag kämpar! Och jag tänker inte ge upp denna kamp. Kampen om hudens värdighet. Den åldrande skönheten. Jag tar några steg bort från spegeln för konst ska man i ärlighetens namn se på håll och då fra...

Olof Palmes död - ett måste för de karismatiskt högerkristna.  Så här skrev jag om Palmemordet i min roman De tusen milens längtan : ”Vet du”, säger jag, som om det bara var en bisats, till Mahjongkvinnan, ”det var han som mördade Olof Palme.” Mahjongkvinnan sätter på sig sin skeptiska psykologmin genom att frågande höja ögonbrynen. ”Vem pratar du om nu?” Jag svarar: ”Bwana, så klart!” medan jag trotsigt och frimodigt möter Mahjongkvinnans blick som jag naglar fast en lång stund innan mitt allvar löses upp i ett glatt leende. ”Nej, jag bara skojar. Det var såklart inte han. Han var för feg. Men om han inte hade varit så feg så hade det varit han.” Nu ser Mahjongkvinnan förvirrad ut och säkert beror det på att hon de senaste månaderna sett en så positiv utveckling hos mig. Glatt sig åt de livfulla orden som nu kommer i en strid ström och som verkar vara så befriande för mig. Det här lät som rena rama vanföreställningen. Jag märker hennes förvirring och säger ...

Om hur jag klarar social isolering i Coronatid och om hur Panta rei - reflektioner kryddat med det verkliga livet blir chic litt...  Jag fortsätter min spaning efter Coronans påverkan på mitt liv.  Detta inlägg kommer handla om mina strategier för att överleva den sociala misären som uppstått. Kanske kan några av er hålla med, speciellt ni  som vägrar att slå ihjäl all er Coronatid med Netflix, HBO, Viaplay och C-more. När jag höll på att skriva min roman De tusen milens längtan kom jag på att det inte räckte med kombinationen att ha något att berätta om och en viss språklig förmåga att gestalta utan att jag var tvungen att även ha socialt tråkigt i lagom stora portioner, (vilket nu och då hände under mina nio år i Luxembourg.)    Sedan jag för snart tre år sedan flyttade hem till Sverige har jag dock haft så himla trevligt  att det inte har blivit så värst mycket nyskrivande av men nu i den sociala Coronaöknen har jag hittat tillbaks till...

Om VARANDRAS renässans... Häromdagen roade jag mig att göra en lista på såväl negativa som positiva följder denna coronakris kan få för mig personligen men kanske ännu viktigare för samhället och världen i stort. Innan jag börjar vill jag poängtera att detta är mina personliga spekulationer kryddade av en hel del önsketänkande och gödslade av utopiska drömmar om ett samhälle där egoismen ersatts av solidaritet och medmänsklighet. De negativa sidorna tänker jag inte ägna mig så mycket åt – det blir vi tillräckligt påminda om bara vi lyssnar på radio, läser tidningar och tittar på TV.: arbetslöshet, konkurser, aktiemarknaden som rasar osv. Förlusterna i mitt privatliv handlar om att jag inte kan dansa, vilket jag tidigare gjorde två till tre gånger i veckan, inte kan sjunga i kör, inte kan gå på bio, teater eller uppleva gemenskap på musikpubar som Engelen och Stampen. Jag vet ännu inte riktigt vad ensamheten gör med mig. Ibland när jag är orolig för min psykiska hälsa br...